Den andra Arma III-kampanjen, Adapt, gör de militära operationerna rättvisa. Men den artificiella "intelligensen" ger lagtänket en bitter bismak av Rambo.

Startskottet för den andra delen av Arma III-kampanjen går på en vacker strand där vår hjälte, korpral Kerry, ligger ensam i sanden. Det handlar dessvärre inte om någon välbehövd semester, utan om att någonting har gått väldigt snett. Han plockar upp en radio från en död soldat, lyckas etablera kontakt med andra överlevare och kommer snabbt fram till att han måste ta sig till dem.

Problemet är att han endast har en ynklig pistol att försvara sig med, och befinner sig i fiendeterritorium där ständiga vaktpatruller vakar över omgivningen. Jag navigerar mödosamt mellan ruiner, gömmer mig i raserade byggnader och får ångest varje gång jag behöver passera en öppen yta. Komplexiteten som präglar Arma III, där varje förlupen kula är en potentiell dödsdom, gör situationen än mer utsatt. I andra krigsspel korsar jag en gata utan några större betänkligheter – här kan det vara det sista jag gör.

Till slut trotsar jag mina rädslor, tar en risk och lyckas skjuta ihjäl en ensam meningsmotståndare. Tack vare hans utrustning och karta blir min fortsatta resa bland buskar och stenar betydligt enklare, och efter en lång och mödosam marsch hamnar jag hos mina kamrater uppe bland bergen.

Med svagt ledarskap krävs extraordinära metoder för att få soldaterna att göra sin morgongymnastik.

Första delen av Arma III-kampanjen kändes på många sätt som en försenad och ganska onödig introduktion, i och med att den var okomplicerad och släpptes ungefär en månad efter själva grundspelet. Del två bygger vidare på den upplevelsen och tillför mer komplicerade uppdrag samt vrider upp svårighetsgraden. Efter den initiala prövningen sluter vi upp med det lokala gerillamotståndet som kämpar mot fraktionerna CSAT och AAF. Tillsammans ger vi oss ut på nio militära operationer som stimulerar geniknölarna. Ett uppdrag går ut på att attackera fiendens fordonskonvoj för att stjäla en lastbil med förnödenheter. Jag bestämmer själv hur jag ska gå till väga och anfalla med mina soldater. Ja, mina. Korpral Kerry får förtroendet att leda soldater i fält. Tyvärr är det inte så spännande som det borde vara.

Det börjar bra, med att jag beordrar in mina mannar i en bil, och sedan kör vi ner till vägen där fiendekonvojen ska passera. Fordonet parkeras mitt på vägen och vi lägger oss i bakhåll vid en stenmur för att slå ut fiendestyrkan. Planeringen och valmöjligheterna är underhållande och på många sätt ett unikt grepp, men samtidigt fungerar inte själva utförandet fullt ut.

Mod eller idioti

När fienderna rullar in har jag fortfarande inte fått pli på mina kamrater: en kille står av okänd anledning vid en husvägg och vägrar konsekvent att flytta på sig. Så mycket för överraskningsmomentet. Han blir den första att falla livlös till marken, och de andra gör honom snart sällskap då de inte riktig kan begripa vilken sida av muren de bör ligga om. Det slutar dock lyckligt med att jag i bästa Rambo-stil knycker fordonet mitt under rådande eldstrid, kör därifrån och lämnar mina soldater åt sitt öde. Priset för årets gruppchef kan ni skicka med posten.

Den artificiella ointelligensen löper som en röd tråd genom uppdragen, och de ofrivilliga soloprojekten blir tyvärr mer effektiva än att försöka förflytta runt trupper bland smattrande kulsprutor och briserande handgranater. Trots att jag laborerar med olika svårighetsgrader och kommandon får jag det aldrig riktigt att fungera som jag vill.

I den tredje Arma III-kampanjen hoppas vi att AI:n lärt sig de mest grundläggande överlevnadsstrategierna. Som att ta skydd.

Allra svinigast är min fältsjukvårdare som blott betraktar mig med tom blick när jag läcker blod och gråter efter hjälp. Med samma typ av likgiltighet behandlar Bohemia manuset, som liksom i föregående episod sätter de militära operationerna i en kontext utan att egentligen ha något att berätta. Förutom en hyfsat lovande M. Night Shyamalan-knorr förblir jag totalt ointresserad.

Överlag är Adapt dock bättre än Survive, även om det inte är några sjumilakliv framåt. Jag gillar framförallt den öppna uppdragsstrukturen där jag ofta får bestämma själv hur jag ska tackla problem, och ibland också fatta avgörande beslut. Ska vi använda den stulna bensinen för att stilla rebellernas behov, eller är det bättre att spränga en fientlig general i luften? Upp till mig, och det uppskattas. Nu blickar vi framåt och hoppas att den tredje och avslutande delen kan knyta ihop säcken med en bombastisk och spännande final.

Fotnot: När Arma III släpptes i september förra året var det utan kampanjdel. Den släpps i tre delar, den första i november 2013 och den avslutande senare i år.

Skicka en rättelse