Efter I am Setsuna kommer ännu ett nostalgiskt vykort från JRPG-erans storhetstid.

Om lagom hade varit ett spel skulle det spelet hetat Lost Sphear. Precis som de gjorde i och med I am Setsuna försöker Tokyo RPG Factory emulera upplägget och känslorna från gamla tiders JRPG till Super Nintendo – tänk Final Fantasy och Chrono Trigger – där ett gäng kidz utan vare sig föräldrar eller skrupler ger sig ut i den stora vida fantasyvärlden för att rädda den.

"Om lagom hade varit ett spel skulle det spelet hetat Lost Sphear"

Originalkvartetten duttar i de flesta brickor i klyschbingot för JRPG. Kanata, pojkhjälten som miste sin mamma för många år sedan, plågas av märkliga drömmar. Lumina är hans kaxiga barndomsvän alltid redo att bidra med en välkryddad "knuckle sandwich" medan Locke är den obligatoriskt irriterande ungen i gänget som pratar öronen av de andra. När trions hemby plötsligt försvinner i en slags vit dimma får de sällskap en mystisk man som till en början heter "???". Tillsammans ger sig de fyra ut för att rädda sin stad och i slutändan hela världen som sakta försvinner i det kritvita intet.

Många vyer i spelet är mediokra. Den här är det inte.

Kanata kan bygga upp den försvinnande världen med byggstenar av minnen.

Positioneringen gör striderna bättre än i I am Setsuna.

Om du är allergisk mot japanska SNES-sagor kommer Lost Sphear troligtvis ge dig svåra utslag. Om du däremot, som jag, är uppväxt med titlar som Final Fantasy IV, Secret of Mana och Breath of Fire blir känslorna förstås annorlunda. Lost Sphear är definitivt inte ett fantastiskt JRPG men jag älskar det faktiskt lite grand för de fantastiska minnen det väcker hos mig.

Det må vara uppbyggt av enkla polygoner men ovanifrån-perspektivet minner om pixelrollspelen. En ganska stor del av mig hade förresten föredragit pixelperfektion framför "lagompolygoner". Miljöerna känns simpla och ensemblen går inte genom rutan. Å andra sidan är världskartan (gud vad jag saknar sådana!) fantastiskt mysig ackompanjerad av ett varmt soundtrack.

Tomoki Miyoshi har på det stora hela lyckats pricka tonerna igen. Precis som i I am Setsuna är det som bäst i det stilla vemodet men stämningen höjs även i glömda ruiner och i huvudstäder där (förstås) ett imperium med en del tvivelaktiga åsikter härskar.

Om musiken är kvar på samma nivå har ATB-striderna tagit ett kliv framåt. I Setsuna låg mitt engagemang på en nivå en bit under lagom men med enkla justeringar blir jag betydligt mer taggad. Nu kan du välja positioner för dina krigare och på så vis rada upp fienden så att flera skadas, eller för den delen skilja hjältarna åt så att de inte får smaka på samma medicin.

Några timmar in i berättelsen introduceras vulcodräkter, en slags kraftfulla robotdräkter som du gör rätt i att spara tills de verkligen behövs. Mecharustningarna är en tydlig blinkning till Xenogears och andra JRPG som anammat det populära animegreppet. Med hjälp av "minnen" du samlar på dig (såväl i världen som i striderna) kan du också byta till dig förmågor.

"De snackar och snackar utan att komma till saken"

Det ska sägas: Lost Sphear har sin beskärda del av den backtracking och de såsiga dialoger som inte ens var roliga för drygt tjugo år sedan. De snackar och snackar utan att komma till saken. Ändå fann jag mig själv spela i timme ut och timme in utan att sucka och stöna alltför demonstrativt. Det finns trots allt ett utryck som lyder "lagom är bäst", och Lost Sphear är väldigt mycket lagom.

Vissa minnen du återställer ger dig fördelar i striderna.

En del i imperiet känns lömska. Vem hade kunnat ana...?

Tomheten.

Bortom alla klischéer finns också en ansats till något som är lite eget – men bara nästan. JRPG-titlar som Soul Blazer, Actraiser och mer moderna Dark Cloud har alla ett system som, förutom resor kors och tvärs genom historien, är det bästa jag vet med japanska rollspel, nämligen möjligheten att bygga upp utplånade världar. I Lost Sphear dras tyvärr inte konceptet till sin spets men det är ändå spännande och djupt tillfredsställande att söka efter minnen för att få det vita intet att materialiseras till människor, byggnader och hela landskap.

Lost Sphear är till slut inte mycket bättre än I am Setsuna men åtminstone lagom mycket.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet är även släppt till pc och Switch.

Skicka en rättelse