I won't be back.

Var ska man börja med Terminator: Resistance? Först och främst släpps det i anslutning till filmen Terminator: Dark Fate, vilket bara det är ett varningstecken med hänsyn till historiens alla värdelösa filmlicensspel, även om Resistance inte är direkt kopplat till Dark Fate. För det andra är det Teyon som står för utvecklingen. Ja, samma Teyon som utvecklade ökänt tok-värdelösa Rambo: The Video Game – ett spel med så sanslöst dåligt gameplay att man redan i titeln var tvungna att påminna om att det faktiskt var ett spel.

"Atmosfären och framförallt musiken är stundtals spot-on."

Men Terminator: Resistance är inte så dåligt som ens förutfattade meningar kan få en att tro. Det är inte direkt bra, men märk min förvåning när jag började känna att det faktiskt fanns en god portion passion och kärlek för källmaterialet. Problemet tycks inte vara att utvecklaren velat klämma fram ett spel så snabbt som möjligt för att få pröjs, utan istället att man inte haft en tillräcklig budget för att kunna göra varumärket rättvisa, vilket åtskilliga snordyra filmprojekt visserligen inte heller lyckats med.

Atmosfären och framförallt musiken är stundtals spot-on när det kommer till att gestalta de sanslöst stämningsfulla och gastkramande flashbacks (flash forwards?) som Kyle Reese hade i den första filmen. När en terminator står några meter från ens gömställe och den klassiska musiken betonar vilket prekärt läge man befinner sig i, då känner man verkligen att Teyon försökt skapa en hyllning till de två första filmerna. Problemet är att gameplayet i 97% av spelet går stick i stäv med den skräckfyllda stämning man inledningsvis målar upp.

Skräcken är påtaglig i spelets inledning...

Men röntgen och kraftfulla vapen gör snabbt att man tappar respekten för mördarrobotarna.

"En terminator ska inte dö efter lite koncentrerad automateld."

Spänningen i de två första Terminator-filmerna är att terminatorn är så enormt motståndskraftig, hänsynslös och målinriktad – den bara fortsätter framåt, trots hagelgevärssalvor, eld och rörbomber. Lyckas man inte totalförstöra den så kommer den i bästa fall ramla till marken, varpå den återupptar sin obönhörliga jakt. I Terminator: Resistance är de dessvärre på tok för sårbara och lätta att döda, även på högre svårighetsgrader. En terminator ska inte dö efter lite koncentrerad automateld och definitivt inte kunna bil ihjälhuggen med en simpel kniv. Visst går det att förklaras med ”supereffektiva plasmavapen från framtiden”, men det går inte att bortse från det faktum att hela grejen med Terminator går förlorad när man mejar ned sju av dem inom loppet av 10 sekunder. AI:n är dessutom helkorkad och enkel att lura runt i cirklar, och Skynet verkar även ha släppt en dålig ljuddrivrutin eftersom de ofta inte reagerar på att kamrater förvandlas till skrot 15 meter bakom dem.

Smygande uppmuntras konstant i form av alternativa rutter och väckarklockor man kan kasta för att lura bort fiender, men för det mesta känns det poänglöst eftersom man lika gärna kan attackera dem. Det dräller av blinkande loot vart man än går, vilket gör att man kan skapa gott om ammunition, rörbomber och dylikt med spelets crafting-system, och för att ytterligare dryga ut arsenalen kan man köpa ännu mer i butiker. Brist på ammunition är därför aldrig något som pressar en till att smyga, och det finns heller inget moraliskt incitament att skona dem, till skillnad från i exempelvis Dishonored, eftersom det trots allt rör sig om känslolösa robotar som är fast beslutna att utrota mänskligheten.

Utomhusmiljöerna imponerar inte i dagsljus.

Nattmiljöerna ser bättre ut men blir lite väl effekt-grötiga.

"Röntgenbrillor gör att alla fiender i omgivningen lyser upp som julgranar."

Men jag förstår att det är en svår balansgång. Hur gestaltar man ett framtidskrig där Skynet pumpar ut terminators på löpande band, men som mänskligheten på något sätt ändå ska kunna vinna? Det är ett svårt scenario att tolka utan att det blir just såhär, och jag kan tycka att det hade varit bättre att satsa på ett mer intimt äventyr i samma anda som Alien: Isolation. Blotta tanken på att ha en eller ett par nästan odödliga terminators med oförutsägbar AI som aktivt förföljer mig i en sluten miljö, såsom en sönderbombad stad, får det att krypa i skinnet.

Något som förtar spänningen och den potentiella skräcken ytterligare är det faktum att man har röntgenbrillor som gör att alla fiender i omgivningen lyser upp som julgranar även om det är kolsvart och ni har fem betongväggar mellan er. Det enda negativa med att använda dem är att man går lite långsammare, men de kan snabbt aktiveras och avaktiveras med ett knapptryck, så man har ständigt full koll på var alla fiender befinner sig. Det vill säga när de inte plötsligt ”spawnar” runt hörnet, vilket man kan se i realtid om man för tillfället använder just röntgenbrillorna.

Under de 10-12 timmar som spelet tar att klara, inklusive sidouppdrag, gör man sitt bästa för att mellan varven iscensätta actionfyllda sekvenser som ska uppfattas som bombastiska och mäktiga, men den daterade grafiken och B-filmskänslan gör att man tar dessa delar med en axelryckning, bortsett från en av scenerna mot slutet av spelet som faktiskt får adrenalinet att pumpa lite. Just det grafiska är en blandad kompott som framförallt kan te sig väldigt stämningsfullt nattetid, men som i dagsljus ser föråldrat ut.

Ibland får man dialogval som kan påverka relationerna till andra överlevare.

Man kan dessutom pussla ihop uppgraderingar till vissa vapen.

"För det mesta känns karaktärerna som platta stereotyper."

Man har även försökt slänga in lite RPG-mekanik i form av färdigheter att uppgradera, vapen som kan förbättras och dialoger som påverkar ens relationer med andra överlevare. De förstnämnda funkar okej medan det sistnämnda känns rätt meningslöst. Det finns lite bakgrundshistoria att fördjupa sig i hos de olika överlevarna, men för det mesta känns karaktärerna som platta stereotyper, porträtterade av halvdana röstskådespelare med dålig lip-sync.

Sett som ett lågbudgetspel som skapats i anslutning till en storfilm för att dra in lite fickpengar är Terminator: Resistance förhållandevis bra, men spelet måste ju kunna stå på egna ben, och på det stora hela kan jag inte rekommendera det för den breda massan. Är du ett jättefan av de första Terminator-filmerna så rekommenderar jag att du investerar i det när priset gått ned. Du lär inte bli hänförd av skådespeleri eller spelmekanik, men atmosfären, musiken och de många referenserna till filmerna hade kunnat utgöra grunden för något väldigt speciellt med en ordentlig budget och lite andra prioriteringar.

Fotnot: PC-versionen recenserad (I7-8700K, 16 GB RAM, Geforce 980 Ti).

Terminator: Resistance
2
Tveksamt
+
Skön musik
+
Stämningsfulla nattmiljöer
+
Handlingen är bitvis intressant
-
Terminators är för lätta att döda
-
Platta karaktärer
-
Daterad grafik
-
Riktigt dålig fiende-AI
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse