Recension – Broken Sword: The Sleeping Dragon

Det är alltså dags att för tredje gången styra George och Nico igenom ett äventyr. Dessa två karaktärer träffades redan 1996 när den första delen i serien släpptes. Då var det ett traditionellt peka-&-klicka-äventyr med myter och mystik blandat med en renodlad deckarstory. Spelet blev något av en succé och en fortsättning följde året därpå. Efter det har spelens utvecklare, Revolution, inte gjort mycket väsen av sig. Nu när de är tillbaka så har 2D-grafik och mus fått ge vika till ett försök att förnya äventyrsgenren.

Tangentbord och 3D...

I och med LucasArts lansering av Grim Fandango 1998 gjordes några försök att uppdatera den tekniska delen i genren. Den största förändringen var kanske att de skippade den, för äventyrsfantasten, heliga musen. Trots det så kändes kontrollerna bara som en konvertering från mus till tangentbord. I Broken Sword: The Sleeping Dragon har kontrollerna tagit ett steg ytterligare från musen och tangentbordsstyrningen har finslipats. Väldigt kortfattat så styr man med piltangenterna och använder sedan w,a,s,d-knapparna till verben. Vad de kan användas till visas på skärmen när det berörs. Ett litet misstag är att man inte kan trycka bort konversationer och filmer som man redan har hört och sett. Sedan kan någon irritera sig över att man inte styr karaktären beroende på hur de står, utan på var kameravinkeln står. Men kontrollerna fungerar i stort så smidigt att det inte finns mycket att anmärka på.

Grafiskt sett finns det inte heller mycket att anmärka på. Då senare äventyrsspel ofta har erbjudit karaktärer i 3D framför bakgrunder i 2D erbjuder BS: The Sleeping Dragon på 3D i alla plan. Headfirst var förvisso före och erbjöd en komplett 3D-grafik till Simon The Sorcerer 3D, men av utfallet så önskade åtminstone jag att spelet hade varit i gammal hederlig 2D. Skillnaden med BS: The Sleeping Dragon är att den känsla som tidigare äventyrsspel har erbjudit har följt med till den nya 3D-grafiken. Med bland annat stor detaljrikedom i grafiken så känns det som om jag fortfarande till viss del spelar ett traditionellt 2D-äventyr. Så ni som fortfarande spottar och fräser varje gång ni hör att vissa äventyrsspel inte skapas i 2D kommer förmodligen att få en tankeställare i och med detta spel. Revolution har dock inte undgått att lägga in lådor som ska flyttas och platåer som det ska hoppas på för att fira 3D-grafiken. Dessa fadäser kan man ändå leva med då inga av dem är svåra eller tidsödande i spelet.

men det mesta är sig likt

Revolutions fokus på de viktigare aspekterna i ett äventyrsspel har lyckligtvis inte försvunnit med onödigt stirrande på ny teknik. För även om det ska vara snyggt, smidigt och tekniskt innovativt när vi går omkring så vill vi ju ha en djup handling, bra dialoger och kniviga men logiska problemlösningar som lockar oss att spela vidare till slutet. I alla dessa aspekter är upplägget likt från förr, med ett utförande i toppklass.

Handlingen är förstås en stor del i spelet. Tempot är inte högt och alla spelare som måste vara beväpnade till tänderna med vapen kommer inte att hämta mycket av detta spel. Den action som BS: The Sleeping Dragon har att erbjuda är att trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle under några av filmsekvenserna. Det fungerar väl så där, men frågan är väl hur nödvändigt det inslaget egentligen är. Lyckas man så går videosekvensen vidare, misslyckas man så får man bara försöka igen på ett lättare sätt.

Istället är det deckarstoryn som griper tag om spelaren. Nicos karaktär har utvecklats jämfört med de två tidigare spelen och fått ännu mera utrymme här. I en stor del av spelet får man spela två intressanta öden parallellt med varandra som smidigt hör ihop. Som sig bör i den här spelserien så leder ledtrådarna till resor runt om i världen, och det finns gott om myter att ta del av och mystiska personer att prata med. När det gäller konversationerna så brukar det vara lite hur som helst i kvalitet bland de nyare äventyrsspelen. BS: The Sleeping Dragon bjuder dock på högklassiga prestationer, och ansiktsuttrycken som det grafiska kan erbjuda ger gott om inlevelse i konversationerna.

Logiska problem

Något som jag verkligen uppskattar med spelet är problemlösningarna. Bortsett från några mindre engagerade försök - som nämnda hoppande på platåer och styrande med lådor - så känns problemen logiska och relevanta för handlingen. Man slipper stanna upp i handlingen för att lösa problem i stil med vi kan ta oss härifrån, men först måste du samla in ett dussin saker så att vi kan bygga ihop slutklämmen, som LucasArts har i så gott som vartenda äventyrsspel, och som nyligen användes i överflöd av Pendulo Studios i Runaway: A Road Adventure. Här flyter spelet framåt på ett bra sätt utan någon överdriven prylmani. Som ett exempel så finns det ett ställe i spelet där man måste smyga sig in i ett hus fyllt med skjutgalna vakter utan att bli upptäckt. Egentligen är det inget annat än att hitta rätt väg i myllret men det känns ändå som ett fräscht inslag i den här genren.

Haken med problemlösningarna i BS: The Sleeping Dragon är att det kanske blir för lätt för vissa spelare. Då tyngdpunkten ligger på berättandet av handlingen så känns det ändå rätt avvägt. De som istället vill testa sina hjärnor i djupare huvudbry och sätta tyngdpunkten på problemlösandet kan jag tänka mig att det nyligen släppta spelet Uru: Ages Beyond Myst är att föredra.

Men det här är ett spel man inte bör missa om man gillar äventyrsgenren. Bristerna är få och ljuspunkterna många i Broken Sword: The Sleeping Dragon. Revolution bjuder på ett mycket välgjort äventyrsspel och har lyckats utveckla genren utan att tappa den klassiska känslan. Det här kan mycket väl vara det spel som genren så länge har skrikit efter.