Swedish Touring Car Championship 2

För precis ett år sedan släppte den svenska utvecklaren Digital Illusions (förkortas i fortsättningen till DICE) spelet STCC, baserat på Swedish Touring Car Chanmpionship. Spelet innehöll sex av de banor som den svenska touringcar-cirkusen turnerar runt mellan, samt 10 olika bilmodeller. Det gick att antingen spela ensam i olika typer av mästerskap eller tävla mot andra i nätverk och på Internet. Spelet blev en smärre succé och såldes i över 50 000 exemplar, trots att det bara lanserades i Skandinavien. Det är därför inte särskilt konstigt att DICE i år släpper en omarbetad och uppdaterad efterföljare, frågan är bara om den håller måttet?

Vad erbjuds?

Det första man möts av i STCC2 är en enkel och informativ meny. Den är inget grafiskt underverk, men gör gott och väl sitt jobb. Här kan man välja att antingen spela ett helt mästerskap, tidsjakt eller endast ett singelrace. Oavsett val möts man i nästkommande fönster av ett av årets nyheter. I STCC2 är nämligen Super Stock Car mästerskapet inkluderat, vilket ger dig möjligheten att tävla med ursinniga Camaro bilar. Vid valet av racingbana märker man att spelet nu utökats med ytterligare banor, nämligen Kinnekulle Ring och Linköpings motorstadium. Det finns även en databas med lite kortfattad information om de olika banorna, samt om spelets olika bilmodeller. Totalt sett finns det i årets upplaga 10 modeller samt 37 förare, två av dem har dessutom hjälpt till löpande under utvecklingsarbetet av spelet.

Första intrycket?

Omedelbart när man startar sitt första race upptäcker man att det skett förbättringar under året som gått. Körkänslan är betydligt mer påtaglig än i föregångaren, vilket bland annat märks genom en minskad överraskningseffekt vid överstyrning, medan understyrningen snarare ökats på. Detta gör att man lättare kan kontrollera bilen, och därmed även "styra upp" svåra situationer. Kritik riktades mot de orubbliga motståndarbilarna i STCC, där många upplevde att de körde enligt en förutbestämd rutt och därmed uppträdde onaturligt i många situationer. I årets version är detta fenomen definitivt bortarbetat. Bilarna rör sig mycket verklighetstroget och tar hänsyn till hindrande objekt och plötsligt uppträdande problemsituationer på ett helt annat vis. Något som man snart blir varse är de svårigheter som är förknippade med att köra en utpräglad racerbil. Att hålla allt för hög hastighet in i skarpa kurvor är snarare regel än undantag i början, men ganska snart kommer man underfund med det nyckfulla beteendet hos touringcar-bilarna.

Ratt regerar...

Att spela med ratt är definitivt att rekommendera, även om det givetvis går utmärkt köra även med vanliga tangenter. Spelet har ett force-feedback stöd som fungerar som sig bör i de flesta situationer. Mest tacksamt är det när man är på väg att få sladd i en kurva, något som man tydligt blir förvarnad om genom ett förändrat rattmotstånd. En liten petitess jag saknar är skakningar i ratten vid allt för snäv kurvtagning, de härligt smattrande "curves;en" hade definitivt gjort sig förstådda på force-feedback språk.

Bjuds det på motstånd måntro?

Inställningsmöjligheterna av bilen är många och bitvis avancerade. Det går att ändra det mesta som man vanligvis justerar på en touringcar-vagn. Detta inkluderar bland annat stötdämpare, fjädring, styrning, växlar, däck mm. Allt för att du skall kunna uppnå de optimala inställningarna för rådande race- och väderförhållande. För dem som bara vill spela finns en tacksam standardinställnings-knapp. Väl ute på banan ger motståndarna dig en rejäl match. Det är hyfsat enkelt att köra om de bakre bilarna i klungan, då dessa uppträder något osäkert och ineffektivt för att undvika kollisioner vid kraftiga inbromsningar, men när du kommer upp dig i fältet hårdnar definitivt konkurrensen. Att vinna racen på den svåraste nivån är en utmaning som kräver sin förare, precis som det skall vara!

Visuellt övertygande?

Det är ändå grafiken som imponerar mest i nya STCC2. Miljöerna är detaljerade, och då jag själv närvarat som åskådare vid ett lopp ur den riktiga versionen, kan jag intyga att grabbarna på DICE gjort ett bra jobb i sina försök att efterlikna verkligheten. Spelmotorn är dessutom ovanligt effektiv, jag kunde exempelvis spela med högsta möjliga upplösningsalternativ (1280*1024), och till detta fläska på med samtliga hårdvaru- och mjukvarudetaljer påslagna. Trots detta tyckte jag inte mig kunna upptäcka en ryckig eller hackande bilduppdatering. I grafikinställningarna inuti spelet kan man välja antalet renderade (uppritade) "meter" framför bilen. Om man ökar upp detta värde, är det på de mindre banorna möjligt att se i stort sett tvärs över racingområdena, med depåer och byggnationer i mitten. Det är minst sagt läckert att se en slingrande skara bilar trängas i uppförsbacken till platån, ett par hundra meter bort. Förarhytten är förbättrad, och har i årets version läckert genomskinliga och ljusreflekterande rutor. Även bilarna har en mycket hög detaljnivå, något som ni kan se på bilderna intill, den enda pricken i protokollet är de trista ?kartongmänniskorna? längs staketen. De ger en godtagbar illusion om publik kring 200Km/h, men vid närmare granskning ser de nästan skrattretande ut.

Spöa kompisar (I wish)?

Även om det är roligt att spela ensam i olika varianter av mästerskap och tidsjakter, är det i multiplayer som spelet kommer till sin fulla rätt. Att preja av en datormotståndare från banan är helt enkelt inte lika roligt som att göra detsamma med polarna över Internet. I spelet finns multiplayerstöd som fungerar med hjälp av en medföljande "racinglobby". Det går till så att man går in på någon av de dedikerade servrarna som finns tillgängliga på Internet, startar eller går in i ett uppsatt spelrum, och kör igång! Alla spelets banor och bilmodeller går givetvis att välja, liksom om det skall vara rullande eller stillastående start. Andra inställningar är valet av regler samt kollisionsinställningar. I spelet finns nämligen en funktion som vid kollision ger dig en svartflagg, vilket innebär en "stop-and-go" (nedbromsning till stillastående) i depån. Denna funktion samt möjligheten att kollidera går alltså att stänga av vid behov, och särskilt den sistnämnda kan vara lämplig att justera vid ett stort antal medverkande. Spel över Internet har visat sig fungera mycket bra, jag spelat mot folk som har allt från 10 till 400 i ping. Givetvis kan en allt för hög ping medföra att motståndarna upplever att du rycker till på banan, men det spelar överlag ingen större roll hur snabb uppkoppling du har tillgång till.

Örongodis

Ljudet i spelet är även det bra, motorerna låter så där högvarvigt ursinniga som man kan förvänta sig. Möjligtvis är det lite för lite muller för min smak, något som antagligen förklaras av att det rör sig om modifierade standardbilar. Det finns även en del hjälpröster som bland annat ger dig radiodirektiv om nödvändig bestraffning i depån, uppmaningar om att öka tempot och dylikt.

Sammanfattning

STCC2 är definitivt en värdig uppföljare på förra årets titel. Digital Illusions har lyckats rätta till många av de brister som den första versionen led av. Till detta har de utökat spelet som i år därför känns betydligt mer moget och komplett. Vad som kan förbättras till nästa version är vissa detaljer såsom åskådare och möjligtvis även menysystemet. Grafiken imponerar, särskilt som jag var lite besviken på just densamma för ett år sedan. Spelkänslan är flera snäpp bättre, samtidigt som även motståndarna har lärt sig att köra bil som sig bör. Det är sammanfattningsvis ett mycket kompetent spel man får för pengarna, som prismässigt befinner sig i en mittenkategori nån eller några hundralappar under fullprisspelen. Hade vårt kära betygsystem tillåtit halvpoängare hade slutbetyget hamnat på 4.5, nu blir det istället en stark fyra!

Vi ses på de svenska racingbanorna under jullovet!