De första två delarna var en berättelse om Commander Shepard och hans besättningsmedlemmar. Men det är först i och med #Mass Effect 3 som vi kommer att kastas in i stormens öga och uppleva början, mitten och slutet av det galaktiska kriget. Därför är det också, enligt #Bioware, en ny början och ett perfekt tillfälle att introducera den ensamma spelaren för ett multiplayerläge. För samtidigt som soloäventyret går från den ena dramatiska höjdpunkten till den andra kommer miljoner andra konflikter och slag också att äga rum. Co-op blir chansen för oss att få en inblick i krigets mindre kända sidor.

Mass Effect får till sist ett multiplayerläge.

Inledningsvis känner jag att det finns en tanke med samarbetsläget. Den fyller en funktion och passar in i kontexten. Ju fler uppdrag du slutför desto större delar av galaxen undsätts, vilket i slutändan också påverkar utgången av singleplayerdelen till din fördel. På vägen får du dessutom bygga upp en karaktär från grunden och prova raser och klasser som tidigare hittats under kategorin "se men inte röra". Allt är frivilligt och det går faktiskt att uppnå samma resultat oavsett om du ger dig hän åt mp-delen eller ej. Så alla blir nöjda, eller hur? Nej, det är sällan så enkelt.

Gears of-effekten

"Är ni bekanta med Gears of War?" En lite lustig fråga, kan man tycka. Det viktiga är inte att vi kan vår Mass Effect utan att vi är insatta i hur #Epics actiontitlar fungerar. Missförstå mig inte, de är mästare på vad de gör, men att Bioware hellre närmar sig intensifierad action än sitt stolta rpg-arv låter knäppt, konstigt och fel. De har inte den exakta kontrollen eller den rutin som krävs för att slå sig fram där, eller? Under den kommande kvarten blir mina farhågor besannade. Vi dränks i våg efter våg av fiendeskvadroner. Något berättande? Inte alls. Variation? Ytterst lite. Krystat? Oja!

Världsmästare på rollspel, lika bra på action?

Det skulle ju kunna bli så bra men känslan säger något helt annat. Galaxen är i fullt krig men jag vill helst vara för mig själv. Under spelomgången håller vi ut mot elva allt starkare fiendevågor. Fingret kramar ständigt avtryckaren och lättas upp av ett par uppdragsinriktade vågor. Där gäller det exempelvis att hacka terminaler i den intima och kliniskt vita byggnaden, som omges av en snöig bergskedja. Det är inget fel på inramningen och kontrollen är lättbegriplig, men kanske inte så precis som man förväntar sig av ett actionspel. Möjligen träder inte storheten fram förrän vi får ta oss an våra skräddarsydda karaktärer och planera anfallen ingående tillsammans med tre rymdkumpaner. Men mitt uppdrag är först och främst att lämna en prognos – den kunde ha varit gynnsammare.

Kanske är det orättvist av mig att vara så dömande redan nu? Jag vet inte, men en sak som står klar är att ett urvattnat horde-läge var bra mycket mindre än vad vi hade väntat oss av seriens haussade mp-debut. Jag trodde faktiskt, naivt eller ej, att Bioware om några inte skulle lägga in multiplayer om det inte fanns en unik tanke bakom projektet. Antagligen hade jag fel. Det var längesedan spelvärldens främsta sagoberättare framstod som så fantasilösa. De hymlar inte ens med att det saknas en story – deras annars vassaste vapen.

I slutändan ser Mass Effect 3 fantastiskt ut – exklusive co-op.

– Det meningsfulla är att hjälpas åt i den galaktiska kampen. Det finns inte mycket story i uppdragen men de fyller sin funktion i den övergripande berättelsen.

Aaron Flynn, General Manager, hävdar att co-op passar in och att tidpunkten är perfekt, men han är samtidigt noga med att påpeka att detta är frivilligt. Tyvärr, och det gör lite ont att säga, är detta dagens gladaste nyhet. För det är viktigt att komma ihåg att Mass Effect 3 fortfarande är ett extremt lovande spel i sin helhet, men att ett halvhjärtat mp-försök inte är värdig resterande delar av den stolta rymdtrilogin.