Det hela börjar med att du får skapa dig en egen rollspelskaraktär. Du har sex yrken att välja på: adelsman, jägare, krigare, nomad, handelsman och tjuv. Efter yrkesvalet får du besvara två frågor som sätter din bakgrund samt drivkraft på papper. När din karaktär är klar blir du nedsläppt i det påhittade riket Calradia och det är upp till dig vad som händer härnäst. Har du spelat Elite, #Pirates! eller liknande titlar vet du vad det går ut på; res runt, utför uppdrag, fightas, gör affärer, samla ihop en armé, bygg baser och läs böcker. Ja, du kan faktiskt slå läger för att läsa böcker (och därmed öka din karaktärsstatistik). Du kan även välja om du till exempel ska vara en god handelsman som styr via ekonomi eller en elak tyrann sin härskar genom våld.
Om hantlangare och strider
- att slåss the old fashioned way
Du startar helt på egen hand men så snart du tjänat lite pengar genom att utföra uppdrag eller idka handel kan du anställa din första hantlangare eller soldat. Hantlangare raggar du upp på lokala tavernor och de är speciella personer som alla har olika bra och dåliga egenskaper och som alltid står vid din sida. De kan heller inte dö; skulle de bli besegrade i strid förlorar de bara medvetandet och är snart fit for fight igen. Soldater finns i en uppsjö varianter. Vi har killar med armborst, pilbågar, svärd, lansar, yxor, kastvapen och spjut, antingen till fots eller på hästrygg.
Du ilar land och rike runt på en stor översiktskarta och försöker få in kosing. Men till slut kommer det oundvikliga och du stöter på patrull (bokstavligt talat). En fiende dyker upp och kanske kräver den att du överlämnar dina surt förvärvade penningar. Du kan då välja att ge upp, skicka dina soldater på fienden eller att själv hjälpa till att slåss med dina tappra män. Det roligaste är självklart att själv vara med och slåss och om du väljer det alternativet hamnar du på slagfältet i ett tredjepersonsperspektiv. Här finns inte mycket till avancerade trupptaktiker eller skvadroner som ska flyttas omkring à la Total War-spelen, här är det mer pang på rödbetan som gäller. Ta dina trupper och spring rakt mot fienden och se till att ingen av motståndarna står på benen när röken lagt sig. Den lilla del av taktik som finns går mest ut på att säga till sina bågskyttar att stanna kvar lite längre bak medan de pepprar pilar över den gröt som består av dig, dina trupper och fienden.
Om grafik och gränssnitt
- att slåss mot sig själv
Det första som slog mig när jag sparkade igång spelet var att det såg riktigt fult ut. Jag var tvungen att gå in i options för att se om jag verkligen hade ställt in högsta grafikinställningarna och det visade sig att jag hade det. Grafiskt sett har spelet flera år på nacken och påminner nästan om #Thief II från 2000 till utseendet. Det tog mig ett bra tag innan jag kunde se förbi det grafiska och verkligen ta in spelet. På ljudsidan känns det ganska blandat; vissa ljudeffekter håller hög klass och andra inte. Musiken försvinner spårlöst in i bakgrunden och det saknas helt inspelade röster (förutom hurrarop efter vunnen strid).
Gränssnittet har en hel del brister som gör att du måste klicka runt bland skärmar och menyer för att hitta det du söker och det förekommer några få buggar som kraschar spelet. Dock har spelet begåvats med ett riktigt smart system för att ställa in svårighetsgraden, med vilket du kan få det lättare genom att göra din karaktär övermänsklig eller få det övermänskligt svårt och låta honom dö av ett svärdsstick. Mount & Blade har så många funktioner och finesser att denna recension skulle kunna bli hur lång som helst så jag väljer att avrunda med att vi här har ett billigt spel (cirka 215 kronor) som kan stjäla många timmar från din fritid om du kan ha överseende med åldrad grafik och bökigt gränssnitt.
