Simon (Xbox 360): Avalanche Studios har ända sedan vi hörde talas om Just Cause för första gången profilerat det som ett orealistiskt spel som utspelar sig i den största sammanhängande spelvärlden någonsin. Nu är jag inte säker på om det verkligen är den största världen men om inte så måste det åtminstone vara närapå. Det utspelar sig på söderhavsön San Esperito som du, CIA-agenten Rico Rodriguez, anländer till via fallskärm och redan här går det att urskilja vartåt det lutar. Väl på plats får du reda på att USA planerar att störta den sittande diktatorn genom att hjälpa den befintliga rebellstyrkan och starta krig mellan två knarkkarteller.
Detta åstadkommer du via uppdrag som den hawaiiskjortsälskande agenten Sheldon ger dig från sin trailer. Målet med dessa uppdrag varierar men tillvägagångssättet är oftast detsamma - fullt ös medvetslös. Här krävs det inget smygande eller noga planerande utan den rakaste vägen är oftast den bästa. Det finns också en stor mängd sidouppdrag där du kan hjälpa rebellerna eller en av de stridande knarkkartellerna. Utför du dessa stiger du i grader och får tillgång till bättre vapen och fordon, men du behöver tyvärr inte spela igenom alltför många av dessa för att klara av huvudstoryn, som du kan ta dig igenom på en handfull timmar.
Nej, någon djup eller engagerande handling bjuds vi inte på i Just Cause men spelmekaniken är intressant då den bygger på stunttrick som hör hemma i Hollywoods största actionfilmer. Du har bland annat en portabel fallskärm som är användbar då du råkar köra bilen utför ett stup. Sedan kan du från skyn attackera ditt mål i bästa James Bond-stil. Allt det här är väldigt kul till en början, men efter att den första entusiasmen lagt sig och man prövat på de trick som kan utföras känns den stora ön helt plötsligt väldigt tom på innehåll. Då känns det verkligen som att öppenhet bara för öppenhetens skull inte alltid är den bästa vägen till ett bra spel.
Tomas (pc): Med undantag för Mafia har den mästerliga Grand Theft Auto-serien inte fått några jämbördiga kopior. Märkligt kan tyckas, succéer brukar ofelbart generera drösvis med halvplagiat. Kanske skvallrar det om Rockstars hantverksskicklighet, men svenska Avalanche Studios tar med debuten Just Cause ändå tjuren vid hornen - ett gigantiskt actionspel med (relativt) fritt upplägg.
Det krävs marginell hjärnverksamhet för att hänga med i svängarna. Uppdragen, både i huvud- och sidoberättelser, kretsar i stort kring att skjuta ihjäl en flock soldater, alternativt ta sig till en viss plats. Sidouppdragen är tyvärr enformiga, i stort sett samtliga går ut på att antingen ta över en stad eller mangla fiender. Just stadskamperna är i längden extremt enformiga, närmast identiskt upplägg och utförande. Poängen med det hela är att sno regeringen på territorium och höja din status bland befolkningen, vilket ger tillgång till rebellbaser, vapen, nytt liv, fordon och sparstationer. En mycket bra idé som tyvärr brister i variation.
Gillar du monotont mangel är Just Cause en våt dröm. Du tål stryk som en Rambo i högform och med motståndare utan överlevnadsinstinkt är bordet dukat för vansinnesröj i bästa b-filmsstil. Kul - ett tag. Ensamvargskonceptet är nog ett medvetet val, men enformigheten svider i gamersjälen; storleken och fordonsparken bäddar för ett spel som med bättre hantverk hade ägt det mesta. Kanske till och med GTA: San Andreas.
Utseendet inte allt
Simon: Rent tekniskt är Just Cause på många sätt ett mycket imponerande spel. Vi har kunnat uppleva öppna världar förut i spel som The Elder Scrolls IV: Oblivion och Far Cry men de har ingenting att sätta emot Avalanches nya titel. Bara att hoppa in i en helikopter och bege sig högt upp i det blå och se hur den enorma landmassan breder ut sig är en storslagen upplevelse. Satsningen på storskalighet för dock med sig en del nackdelar när det gäller texturer, modeller och effekter. Just Cause kan helt enkelt inte jämföras med den detaljrikedom vi sett från till exempel Gears of War men det är som ordspråket säger omöjligt att både äta kakan och ha den kvar.
Just Cause har dock en del brister när det gäller andra tekniska aspekter. Först och främst har vi fysiken som är lite av en besvikelse. Visserligen är det inte tänkt att spelet ska vara realistiskt, men när en skruttig bil från 50-talet klarar av ett fall på 30-40 meter utan en skråma känns det som om gränsen har flyttats fram lite väl långt. Lägg till detta att den på avstånd täta djungeln inte gör mycket för att hindra din framfart. Endast ett fåtal av träden går att köra in i och det är därför inga problem att ta sig fram med en stor lastbil trots att du inte ser mer än någon meter framför dig.
Avalanche kommer förmodligen inte heller få några priser för ljudbilden. Nu bjuder i och för sig inte Just Cause på någon hemsk upplevelse för öronen men det är högst medelmåttigt och lika fort som ljuden kommer in i ena örat kommer de ut genom det andra för att sedan glömmas bort. Röstskådespeleriet är väldigt ojämnt och det känns i många lägen som om det inte bara är skådespelarnas fel, snarare dialogförfattarens. Nu är det med all säkerhet ett medvetet val att spelets karaktärer ska låta lika stereotypa som de ser ut och det fungerar i små doser, men i längden håller det inte.
