Att vara blåbär är sällan lätt – oavsett vilket yrke man väljer. Men fallen som den nyblivna försvarsadvokaten Phoenix Wright tar sig an gör knappast hans karriärstart enklare, särskilt då de knappast är representativa för något slags verkligt rättsväsende. Hans vardag kantas istället av mystiska mord med övernaturliga fenomen och vrickade karaktärer som tillsammans lägger grunden för den absurda trilogin.

Morden har ofta en eller många bisarra twistar.

HD-samlingen består av de tre första spelen i serien, och alla är uppdelade i kapitel med ungefär fem brott per spel. Det första fungerar som en nybörjarvänlig introduktion till spelmekaniken. Som Phoenix ska man försvara sin klient och rädda denne från en felaktig dom genom att peka på motsägelser i vittnesmålen och redovisa bevismaterial. När man väl kommer på ett vittne med att ljuga kan man antingen pressa dem på mer information eller protestera med hjälp av bevis.

Och många protester bli det. När de skriks ut både från en själv och åklagaren blir det till slut så pass hetsigt att det känns det som att jag spelar ett fightingspel, men att jag slåss med ord istället för knytnävar. Och ju närmare jag kommer sanningen, desto mer trissas stämningen upp med alltmer desperata metoder, stressade karaktärer och snabbare musik.

Utdragna utredningar

Och ju längre berättelsen fortlöper, desto mer växlar det mellan spännande duster i salen och – dessvärre – långdragna och trista utredningar. När det kommer till peka och klicka-formatet är spelet väldigt linjärt, med fasta bakgrunder där jag tvingas springa fram och tillbaka för att hitta ledtrådar och bevismaterial. Jag kan behöva besöka en och samma plats ett flertal gånger, och behöva läsa dialoger och monologer innan jag är färdig. Att lyckas göra ett spännande spel som enbart utspelar sig inom rättssalens väggar är förmodligen omöjligt, men när tempot blir segt längtar jag enbart tillbaka till de hetsiga protesterna som får min skärm att blixtra flera gånger om.

Många och konstiga karaktärer präglar trilogin på ett ljuvligt sätt.

Det är mycket med trilogin som lämnar en del att önska. I första spelet kan jag bara visa föremål för domaren och vittnena, vilket ändras i uppföljaren där jag även kan fråga om personer. Jag hade hoppats på twists i målen, att jag inte haft någon aning om huruvida jag just lyckats fria en mördare eller ej, att episoderna hade olika slut beroende på hur bra jag gjort ifrån mig i utredning så väl som i rättssalen.

Men för att fylla ut handlingen och de trista detektivmomenten trycks det in barnslig humor och svårsmält parapsykologi istället, där Phoenix kollega Maya kan prata med sin döda syster och omvandlas till henne. En förmåga som även hennes 8-åriga kusin har. Men det hela blir minst sagt en smula obekvämt då systerns storbystade vuxenkropp tvingas in i den lilla flickans kläder. Och nog för att det paranormala fyller många hål, men berättelsen skruvas onödigt mycket och drygas ut något olidligt när man med hjälp av en magisk sten kan särskåda folks lögner inför rättegångarna. Vilket för mig känns totalt onödigt då alla skumma karaktärer räcker för att göra spelet minnesvärt, som den blåsta detektiven Gumshoe, den gamle och naive domaren, den tyska dominatrix-åklagaren Von Karma och den fanatiska surtanten som ränner runt efter kändisar.

Vi friar Phoenix Wright, men hade önskat oss ännu mer.

Men trots att jag känner att jag spenderar på tok för mycket tid på förarbete är det sällan jag listat ut vem brottslingen faktiskt är förrän jag nystat upp alla lögnerna på plats i rättssalen. Och då är det bara att ge mitt allt, gnugga geniknölarna och sätta dit alla lögnare med vartenda bevismaterial jag har. Men trots att detta alltid är lika roligt är episoderna för lika varandra, och trilogin blir i slutändan på tok för förutsägbar – när själva konceptet i sig bäddar för nagelbitande spänning.

Men det är ändå något som gör att jag inte kan sluta spela och som gör att jag orkar genomlida alla sega moment och motsträviga karaktärer. Jag får dels bättre överblick över fallet och bevismaterialen sätts i kontext. Men framförallt rycks jag med av den pressade stämningen i rättegången, och njuter av konfettin som sedan regnar i rättssalen när min klient blivit friad.

Fotnot: Trilogin är släppt på Ios-format. En Anroid-version är planerad.