Bröderna Sam och Dan Houser växte inte upp i vilken familj som helst i London. Deras pappa Walter skötte Englands hetaste jazzklubb på 70-talet, Ronnie Scott’s. Och mamman, Geraldine Moffat, spelade bland annat den kvinnliga huvudrollen i originalversionen av Get Carter mot Michael Caine. Filmen sågades av kritikerkåren, men blev en kultklassiker. Och Moffat blev en sexsymbol, inte minst för att hon låg naken tillsammans med Caine i en säng.

På jazzklubben mötte bröderna flera jazzlegender. En gång frågade självaste Dizzy Gillespie lilla Sam vad han ville bli när han blev stor. Utan att blinka svarade Sam: ”Bankrånare!”

Och på sätt och vis blev han ju det, eller åtminstone blev han drivande kraften bakom världens på många sätt största bankrånar- och skurkfantasi, Grand Theft Auto.

Våldsdebatterna kring GTA har varit stora, och antagligen har vi inte sett de sista än. Men alla som spelat GTA vet ju bortom varje uns av tvivel att spelets våld och gangsterfasoner är lika långt från simulering som NBA Street från riktig basket, eller #Froggerfrån en riktig groda hoppar över gatan för den delen.

"Vid det laget har polisen glömt att man är massmördare."

När man i början av #GTA V hoppar över ett staket för leta efter en motorcykel som ska hämtas, slutar det i en gängstrid med ett 15-tal döda, en jakt efter mc-föraren och i mitt fall även dennes död. Sedan tar man motorcykeln, flyr från polisen i några minuter innan man återlämnar den till bilfirman. Vid det laget har polisen glömt att man är massmördare. Det har man själv också glömt, för det är så uppenbart en fantasi, en drift, en långt över toppen-version av klassiska gangsterfilmer.

Inspirationen från just gangsterfilmer är så uppenbar rakt igenom spelserien att den inte ens behöver ordas om. Ändå haltar jämförelsen, för i GTA behöver ingen bry sig det allra minsta om realism eller måttfullhet. Om det dör 30 personer i Gudfadern dör det flera tusen i GTA (jag har inte räknat någon av dem, jag bara höftar). Om det dör 20 i Godfellas dör det 20 redan i en liten mc-hämtning i GTA. Och så vidare. Ja, du vet vad jag pratar om.

Verkligheten har dessutom en tendens att överträffa dikten. Dagen innan GTA V släpptes läste jag på nätet om två händelser som var som hämtade ur spelet; i New York sköt poliser mot en misstänkt man vid Times Square. De missade, men träffade istället två oskyldiga kvinnor, den ena i benet, den andra i rumpan. Och längre söderut, jag tror de var i North Carolina, dödade två poliser en man genom att först zappa honom med en taser och sedan skjuta honom - när det sedan visade sig att mannen bara sökte hjälpt efter att ha kraschat med sin bil och skadats svårt. ”Han uppträdde konstigt”, sa poliserna.

Så gott som alla kan skilja scener som dessa från verkligheten, just eftersom de är så långt från verkligheten.

När den amerikanska verkligheten kan vara så skruvad, varför skulle inte ett spel få vara det? När man spelar GTA skjuter man ju trots allt inte på verkliga människor; man håller händerna på en handkontroll av plast och styr digitala, uppenbart konstgjorda figurer på en tv. Skillnaden är astronomisk.

Därmed inte sagt att man inte kan diskutera våldet i GTA-serien. Klart man kan. Klart att man ska. Ungefär som man kan och antagligen ska diskutera våldet i allt från de omtalade gangsterfilmerna till de deckare som ständigt ligger i toppen av böckernas bästsäljarlista.