Jag har en dröm. Jag drömmer om att en dag få uppleva en krigsskildring som når upp till tv-serien Band of Brothers standard i spelformat. Eller något som åtminstone kommer i närheten av att vara en skildring där karaktärsporträtt, relationer och perspektiv är minst lika viktiga som taktiska manövrar, vapenhantering och förmågan att kasta en handgranat ur precis rätt vinkel.

Jag anser att just Arma lämpar sig otroligt väl för ett sådant åtagande. Med sin realistiska inramning, sina långa skogspromenader och åkturer på lastbilsflak vore det perfekt att placera en gedigen intrig mitt i krigsmaskineriet. Det finns utrymme att komma nära och lära känna de människor vi befinner oss på slagfältet med. Tyvärr har #Bohemia inte några sådana ambitioner med Survive, den första av tre delar som utgör kampanjen i #Arma III.

Dramat i första delen av Arma III-kampanjen får inte våra hjärtan att stanna.

Året är 2035 och NATO-styrkorna har börjat dra sig ur konflikten på de båda grekiska öarna Altis och Stratis – vilket ska visa sig vara lättare sagt än gjort. När huvudstyrkan försvunnit kommer anfallet, och de få kvarvarande styrkorna måste överleva den initiala attacken, mobilisera sig och slå tillbaka.

Vi axlar rollen som korpral Kerry, och just namnet är egentligen det enda vi får veta om den här slätstrukna personen under resans gång. Det och att han gillar att säga fuck, precis som sina inte särskilt karismatiska kompisar vi lär känna som Combat Life Saver och Rifleman.

Marginellt mer meningsfullt

Denna anonyma tio följer vi genom ett pärlband av 14 uppdrag där det enda vi får serverat i manusväg är precis det vi har framför gevärspipan: fienders framryckningar och militär taktik. Vi får styra en drönare, plaska runt i vatten och undvika förrädiska minor, samt kalla in artilleri för att spränga bort ett par vakttorn. Det råder ingen brist på varierade aktiviteter, men problemet är att vi blott får skrapa på ytan av varje moment. Oftast ligger man platt på marken och knäpper fiender i terrängen eller springer runt bland träden med andan i halsen.

Det känns som en alldeles för lång introduktion som bättre hade tjänat sitt syfte när spelet släpptes i september. Ingen som köpte spelet då kommer behöva den här inlärningsperioden nu. Bohemia hade kunnat kasta oss ur helikoptern och rakt in i svårare och mer komplicerade konflikter redan från början.

Survive bjuder på många aktiviteter, men vi får aldrig utforska dem på djupet.

Sett till materialet kan man också undra varför detta inte hann följa med när spelets övriga delar lanserades. Förutom inspelad dialog skiljer det sig rent tekniskt inte nämnvärt från uppdragen vi kunde spela då. Skillnaden är den röda tråd som löper mellan de olika uppdragen, som gör att mina åtaganden känns marginellt mer meningsfulla än förut.

Något som skickligt ökar intrycket av autentiskt krig – så som jag föreställer mig att det känns– är att de olika uppgifterna man har framför sig ständigt förändras. Det är alltid någon fiende som ställer till trubbel och gör att man får tänka om. Ett slugt flyganfall tvingar till reträtt istället för framryckning och en ihjälskjuten gruppchef förvandlar en enkel marsch till en omväg genom skogen, där jag tvingas fatta egna beslut för att ta mig förbi fiendens vakande patruller.

Att anstränga hjärnan behöver man dock inte göra särskilt mycket i den första delen av kampanjen, då man blott är en korpral som lyder order. Det är inte svårt att föreställa sig hur Kerry stiger i graderna över de två kommande episoderna, och vi kan med största sannolikhet förvänta oss att så småningom få nöjet att själva bröla ut order på ett kaotiskt slagfält.

Det är lätt att se hur spelmekaniken kommer växa. Gäller det även berättelsen?

Vi kan även förutsätta att vi får handskas med tunga fordon och episka fältslag, men det är då. Här och nu, i den första delen, är det infanteristrider i liten skala som gäller. Som en kampanj på egna ben är det en ganska svag inledning där saknaden av ett spännande narrativ gör att jag egentligen inte bryr mig nämnvärt om vad som händer i stridens hetta. Det rör mig inte i ryggen om fru Combat Life Saver förvandlas till änka.

De militära operationerna är dock tillräckligt välgjorda för att jag ska orka spela igenom dem. Kampanjen fungerar och fyller sin mest basala funktion i att sätta simuleringen i en kontext, men den skulle kunna vara mycket mer än så.

Fotnot: Arma III släpptes i september och recensionen av grundspelet samt betyget läser du och ser här. Vi återkommer med omdömen om kampanjens andra och tredje kapitel när de närmar sig.