Läsare med gott minne torde känna igen titeln sedan länge. Bullet Witch är egentligen inget nytt spel. I sin japanska förlaga skedde butikslanseringen redan i somras. Genom utgivaren AQ Interactives försorg lade Atari rabarber på rättigheterna till en västerländsk utgåva. När spelet i dagarna nått Europa är det emellertid ett delvis nytt spel man lanserar. Atari själva framhåller såväl tajtare kontroller, ett bättre kamerasystem, förfinade texturer och ett bättre AI-system bland nyheterna. Med det sagt undrar jag spontant vad den japanska publiken egentligen tvingats utstå. Bullet Witch är nämligen i sin europeiska och förbättrade version ett sällsynt uselt hafsverk.
Sex timmar lång historia
- med ålderstigen grafik i linjär förpackning
Vi tar det från början. Bullet Witch spelmekanik följer det enklaste schema man kan tänka sig - följ en väg från A till B och oskadliggör fiender som står i din väg. Färgglada kraftfält och osynliga väggar gör tillsammans med den totala avsaknaden av sidospår och bonusföremål upplägget till en okomplicerad affär - håll dig till banan och undvik fientlig eldgivning så kommer du till målet. Efter sex banor och ungefär lika många timmars speltid väntar upplösningen och sedan är spelet slut. I andra fall hade spelets anmärkningsvärt korta längd varit ett problem. I fallet Bullet Witch är det snarast en tillgång. Förklaringen låter sig dock inte sammanfattas i en enda mening - det här är ett sorgebarn med fler diagnoser än en.
Tre processorkärnor till trots verkar min 360 halvsova när jag krampaktigt låter den efternamnslösa häxan Alicia nedgöra grupp efter grupp av fiender. Animationer och arkitektur kan bäst beskrivas som undermåliga. I grafisk mening kan Bullet Witch liknas vid ett tidigt Playstation 2-spel - lågupplösta texturer, dålig ljussättning, flimrande skuggor och en skärmuppdatering som stundtals faller betänkligt ger spelet en ofärdig känsla.
Sannolikt har man - som japansk actiontradition föreskriver - istället försökt plocka sina poäng i ett större sammanhang. Luckorna i detaljrikedomen är utfyllda med hundratals fiender som är varandra identiskt lika. Vid ett par tillfällen ställs Alicia öga mot öga med en fantasifullt designad och bokstavligt talat gigantisk boss. Och visst; de här striderna tangerar gränsen till vad som i engelsk press brukar kallas för "episkt". Jag kan själv inte låta bli att imponeras över hur välgjord fajten på taket till en Boeing 747 på 10 000 fots höjd är - eller undvika att tilltalas av en halvtimmeslång strid med en 20 meter hög antagonist under en himmel klädd i blixtar och åsknedslag. Svulstigt - absolut, men tyvärr också spelets enda riktiga höjdpunkter.
Bullet Witch är i allt övrigt en sex timmar lång historia av upprepningar och pinsamt dålig AI. Grupperna av soldater står precis som spelets mindre bossar ofta helt stilla och låter sig villigt absorbera Alicias projektiler. Allierade hamnar ofta i vägen för eldgivningen. Manualen förklarar kort att kvastens obegränsade ammunition är "magisk" och löser därmed enkelt vad som i alla andra spel hade ansetts som ett större designproblem. Dialogen - tänkt att föra spelets story framåt och förklara den lövtunna bakgrundshistorian - är med någon enstaka överraskning en uppvisning i generande klichéer.
Tveklöst bottennapp
- och närapå ett fall för konsumentombudsmannen
Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till men kärnan i min kritik är enklare att sammanfatta i en mening - Cavia har med ett lättvindigt upplägg valt att på punkt efter punkt nonchalera det minsta en konsument kan förvänta sig av ett konsolspel år 2007. Faktum är att Bullet Witch tillhör det i särklass sämsta jag personligen sett i tv-spelsväg på ett bra tag. Spelet - som nära på är ett fall för konsumentombudsmannen - är något som varken Cavia, Atari eller dess kunder kan vara stolta över att ha producerat och köpt. Alicia är en häxa du garanterat inte vill ha besök av i påsk - oavsett hur förföriska hennes isblå ögon än må vara.
