En medelsvenssons virtuella äventyr

Dag 2: Bestört, besviken och beskjuten

När jag släpps ut på gatan igen är jag skakad, förvirrad och besviken. Mest på mig själv. Här kommer jag till Liberty City med drömmen om att leva ett vanligt liv – och så hinner jag bokstavligen talat inte sätta min fot här förrän jag lyckats bli jagad, påkörd, misshandlad och arresterad.

Samtidigt kan inte all skuld läggas på mig. Det är något väldigt underligt med den här staden, och det tar sig inte enbart uttryck i polisväsendets minst sagt godtyckliga utövande av lagen. Exempelvis blir jag – på min väg hem till Romans lägenhet – i princip påkörd vid varje gatukorsning, trots att jag givetvis inte går mot röd gubbe. Under samma vandring inser jag att jag inte har ätit på ett helt dygn, så jag svänger in på ett ställe med ”Groceries”-skyltar. Det ser väldigt stängt ut. Jag försöker känna på dörren, men det visar sig att handtaget bara är ditmålat. Det är likadant överallt. Någonting är, som sagt, väldigt fel. Jag rusar mot min enda fasta punkt i tillvaron – Roman.

En stund senare sitter jag vid ratten på hans taxi, och känner mig mycket illa till mods. Min kusin har sprungit in på något skumt ställe för att spela kort, och ber mig hålla utkik efter lånehajar. Jag känner att min dröm om ett hederligt liv är längre bort än någonsin.

Plötsligt dyker de upp, och jag ringer Roman från min nya mobiltelefon (som jag precis fått av honom). Han kommer utrusande och säger ”Kör! Kör!”, och jag kör, hör skott avfyras mot vår bil, tänker ”Nejnejnejnej!” samtidigt som jag gör allt vad jag kan för att hålla hastighetsbegränsningarna och undvika att köra mot rött. Jag tänker inte sätta oskyldiga fotgängares säkerhet i fara bara för att min kusin har beblandat sig med fel sorts människor, aldrig i livet!

Lyckligtvis verkar mördargangstrarna som jagar oss rätt dåliga på det här med att mörda, vara gangstrar samt att jaga, så vi kommer faktiskt hem med våra liv i behåll. Och jag stupar i säng, utmattad efter två dagar på vansinnets rand.