Att ha en närmast fanatisk relation till något har sina sidor. Å ena sidan har man ofta orimliga förväntningar och närmast kräver att allt ska vara perfekt. Å andra sidan är det lätt att bli såld på minsta lilla positiva detalj när du är ett sådant stort fan. Den första filmen om Spider-Man (i modern tid i alla fall) innehöll båda dessa sidor för mig. Som ett livslångt fan av serien dissade jag Spiddes biologiska nät fullständigt. Samtidigt älskade jag det härliga rörelsemönstret tekniken för första gången möjliggjorde. Om sanningen ska fram är jag inte ett jättefan längre. Min samling ligger inplastad i en låst stålhurts; boken med Stans autograf till och med i ett kassaskåp. Då ränderna som bekant aldrig riktigt går ur var det ändå med förväntansfull vördnad jag axlade ansvaret – ni vet det som följer med stora krafter. Återigen fyllde jag på nätskjutarna, drog på mig masken och svingade mig mellan New Yorks skyskrapor. Allas vår kvartersspindel är tillbaka, och det är du som bestämmer.

Serien Ultimate Spiderman har en udda historia. En om Marvels smått desperata kamp för att vända invecklade och trötta spindelhistorier till något nytt och fräscht igen. Börja om. Spelet gör entré i hasorna på serien, i vilken vi presenteras för en alternativ Peter Parker-verklighet. Radarparet Bagley och Bendis är i allra högsta grad inblandade även i spelet. All dialog skrevs av Bendis och Bagley assisterade med skisser som sedan överförts till grafik – en ny typ av cel shading döpt 3D comic inking. Naturligtvis är det rent bildliga det första man reagerar på. Det är färggrant, läckert, mycket serietroget och riktigt kul. Nackdelarna är avsaknaden av detaljrikedom på håll och antalet polygoner. Allt hade kunnat se avsevärt bättre ut på krysslådan. En uppoffring orsakad av släpp i multiformat månne?

Hursomhelst är spelet serielikt på fler sätt. Rutor som mellansekvenser, med skrivna ljud à la Don Martin och den klassiska tv-serien Batman. Den skämtande Peter Parker som både pratar högt med sig själv och psykar motståndarna. Just det, på tal om dem får vi bland andra gå på knytnävsfest med bland andra Skalbaggen, Noshörningen och Gröna Trollet. (Japp, jag är old school.) Framför allt handlar det här dock om Venom och historien med Eddie Brock. Parallellt med storyn ges vi möjlighet att spela Venom och Spidde om vartannat, vilket förstås är mycket tilltalande. Medan den sistnämnda är smidigare satsar Venom mer på kraft och, inte att förglömma, att suga musten ur sina fiender. (Dräkten måste ju ha näring som bekant.)

Utvecklarna Treyarch gjorde också Spider-Man 2, ett spel som var lika bra på konsol som det var dåligt på våra persondatorer. De har rätt bra på kläm på Spidde, det ska sägas. Känslan att svinga sig i ett GTA-inspirerat New York-landskap är schysst. Det stora äpplet är däremot ordentligt tuggat på denna gång och svingplanen avsevärt mindre. Precis som i Jack Thompsons icke-favoritspel varvas story här med mer eller mindre frivilliga uppdrag. I och med detta blir ett av spelets problem snabbt uppenbara. Variation. Det saknas variation. Antal scenarion och tekniker är få och busarna likartade. Att ärkefiender dyker upp här och där är ju mysigt, men däri ligger också problem nummer två. I striderna med dessa utklädda elakingar figurerar moment som är ack så upprepande. När kontrollen heller inte är hundra bildas en otäck puppa i vilken frustrationen långsamt växer till sig. Under vissa av tidsmomenten kryper en ohygglig best ut och befläckar stora delar av känslan. Kletar ner styrningen och gör den stirrig och oprecis. Tar ifrån dig kontrollen. Hånler när den upprepar de skittråkiga jakterna.

Ultimate Spider-Man är ett skönt lir på många sätt. Som bäst känns det fritt och befriande. Det har en härlig grafisk stil, humoristiska infall och bättre seriekänsla än i kanske samtliga konkurrenter där ute. Jag tycker däremot att spelet är överhypat, variationsfattigt, kunde, nej borde, haft bättre styrning och fajter. Spelet passar för övrigt bättre till det något yngre gardet spelare. Är ni seriefanatiker eller bara gillar Spidde kommer ni med största sannolikhet uppskatta Ultimate Spider-Man. Kräsna detaljfetischister ombedes fundera två gånger.