Ett virus bryter ut och förvandlar större delen av mänskligheten till ruttnande lik som av någon anledning vandrar runt och vill äta upp våra stackars hjärnor. Civilisationen förfaller och under vilda västern-liknande former gäller det att skapa sig en dräglig tillvaro.
Vi har hört den förut, som man brukar säga, och [="Undead Labs"] har vett nog att skyffla undan alla “HAN RESTE SIG UPP, HERREGUD VARFÖR RESTE HAN SIG UPP”-reaktioner i bakgrunden. Vi har upplevt den initiala apokalypsrädslan så många gånger att den helt har tappat sin relevans. Betydelsen av headshots och risken för infektion nämns (med rätta) blott i förbifarten innan vi kastas in i den stinkande hetluften.
Tips: undvik kyrkogårdar vid zymbieapokalyps
#State of Decay är inte en vanlig actionrökare. Här måste man samla förnödenheter och planera sina drag om man vill se ännu en soluppgång. Man knyter kontakter med olika spelbara karaktärer som alla har egna styrkor och svagheter. De har även sina egna historier att berätta, men de är bleka och i de flesta fall helt ointressanta. Jag bryr mig om mitt gäng för att de är en taktisk tillgång – inte för deras livshistoria.
I början av äventyret behöver mitt tappra gäng mer material för att förstärka stängsel och uppgradera sängplatser i vår gemensamma bas. Jag ger mig ut till en närliggande byggarbetsplats och rotar igenom de olika högarna med bråte för att hitta något användbart, och lär mig den viktiga livsläxan att det inte är någon bra idé att använda funktionen för att leta snabbt (och högljutt) när en stor zombiehord promenerar förbi utanför. Min klantiga karaktär faller död till marken, och där han kommer ligga för alltid.
Tack, men nej tack
Liksom zombietemat är permanent död ordentligt på tapeten just nu. Att kombinera de båda fenomenen är ett riktigt lyckat drag som gör att rädslan för de odöda griper tag i mig med knotiga fingrar. När sparfiler och checkpoints inte är ett alternativ blir varje potentiell strid ett taktiskt val. Har jag tillräckligt med medicin för att kunna fly om jag blir överraskad inne i mataffären? Räcker ammunitionen om en hord springer upp för trappan? Var finns utgångarna? Att förlora en karaktär man levlat omsorgsfullt svider, och när jag under ett rutinuppdrag öppnar en förrådsdörr och det visar sig att plåtskjulet är proppfullt med utsvultna odöda – då får jag panik.
Vardagsapokalyps
Det känns som att en riktig zombieapokalyps skulle kunna utspela sig så här. Vilket också gäller aspekten med att samla, samla, samla. Att leta material är undergångens motsvarighet till “en dag på jobbet” och här förvandlas konceptet snabbt till en slentrianmässig rutin som förstärks av att övriga uppdrag också är enformiga. Jag kör leveranser mellan två punkter på kartan, dödar zombier i ett hus, ställer mig på ett tak och märker ut intressanta punkter i terrängen. Och upprepar.
State of Decay handlar om att överleva under extrema förhållanden. Hade Undead Labs valt att ta den skojfriska vägen med knasigt underhållningsvåld hade de tappat mycket av det förtroende som krävs för att bygga upp känslan av ständig rädsla och att göra det bästa av en dålig situation. Monotona sysslor känns i sammanhanget som ett nödvändigt ont för att helheten ska fungera.
Midnattsloppet!
De enformiga uppgifterna hade dock blivit väldigt mycket piggare av lite mer kreativa strider och mycket bättre prestanda. Att köra bil med kraftigt sjunkande bilduppdatering genom ett landskap som påminner om ett fem år gammalt spel är inte direkt höjden av njutning, och när jag väl fått kläm på de taktiska bitarna och allting går bra för mina överlevare glider jag mest runt och trycker på y-knappen framför hyllor och kylskåp. Och inväntar nästa kris – som oftast går ut på att köra någonstans och slå ihjäl några zombier.
Men man får inte glömma bort de bra designbesluten som resulterar i en påtaglig nerv av zombieskräck som faktiskt ganska få utvecklare får till på ett bra sätt. Trots sina brister är State of Decay ibland ett riktigt spännande spel, och den som letar efter en renodlad överlevnadssimulator lär inte bli besviken på att vare sig leta proviant eller snickra plankor över fönstergluggar.
