År läggs på år men Avowed har haft svårt att lämna sin första teaser bakom sig. Du vet precis vilken jag menar. Den som fick oss unisont utbrista "Obsidians svar på Skyrim!". Den som fick väntan på Elder Scrolls VI att kännas åtminstone lite kortare än en evighet.
I takt med att vi fått fler trailers och mer info har hypen mattats. Obsidians fantasyrollspel, som äger rum i samma värld som Pillars of Eternity-titlarna, känns inte längre som ett Skyrim för 20-talet. Snarare ter sig detta som Obsidians fantasy-svar på sci-fi-spelet The Outer Worlds – och det är faktiskt inte fy skam. Efter en knapp timme i världen känner jag trots allt en spirande förhoppning. Wow-faktorn på Avowed är mild, men rollspelsmyset är maxat.
Obsidan kan sina rollspel. När jag i rollen som barbar med svärd i ena näven och yxa i den andra lunkar in i en grotta tidigt i spelet i jakten på en försvunnen expedition känns allting omedelbart. Ordet "grotta" undersäljer för övrigt upplevelsen. Vi snackar stora salar med djupa raviner, väggar täckta med växtlighet och rötter från världen ovan som ätit sig ner hit.
"Som Obsidians fantasy-svar på sci-fi-spelet The Outer Worlds"
Jag hukar genom högt gräs för att överraska oknyttet med "divine thorn", ett slags ljusspjut som kan instant-döda lyckligt ovetande ödlemonster. Det dröjer ett tag innan jag tvingas vika av från stealth-vägen i striderna, och då skruvas tempot upp rejält. En flock mer eller mindre jättespindlar blir första eldprovet. Bortom mitt svärd och yxa (som för övrigt har ett antal special-moves knutna till sig) kan jag kasta granater. Kai slåss vid min sida, och även om hans eldiga förmågor kan öppna vägar framåt är kanske det mest eggande med honom hans röst. Densamma har hörts i Mass Effect som Garrus Vakarian. Vackert.
I rollen som barbaren känns striderna nästan för köttiga. Enkelspåriga om man så vill. Å andra sidan kastas jag in i spelet. Känslan är att det finns mer finlir under huven och då jag valde "herr kött" köttade jag på. På Gamescom kunde man även lira som magiker och ranger.
Den där försvunna expeditionen fortsätter att vara, just, försvunnen. Däremot springer jag på ett stolligt orakel som bjuder på del vansinniga utlägg, men som också bekräftar att [i]Avowed äger rum efter händelserna i Pillars of Eternity 2. Mitt mission ändrar form här och sökandet går istället efter en "flisa" från guden Eothas. En jakt som tar mig djupt in i ett tempel så raserat att jag bitvis tvingas simma genom det som en gång var en korridor.
Det färgglada har mötts med en del sura miner. Och visst: Avowed kommer med starka stråk av grönt, rött och blått. Det färgstarka kan diskuteras (och har redan gjort det länge) men det som etsar sig fast i mig är hur omsorgsfullt utarbetade miljöerna ter sig. Kanske kommer den åsikten ändra sig efter tio timmar snarare än en, men här och nu är detta en värld som känns genomarbetad.
"Just här har Avowed en wow-faktor"
Dialogerna förgrenar sig och framförs med stor entusiasm, och alldeles i slutet av demon kastar också spelet en mindre skelettarmé på mig. Skelettkrigare, skelettbågsskyttar, en skelettpräst och som den oheliga grädden på det odöda moset: en klump till riddare kallad "Godless Executioner". Här mer än någonsin blir det färgglada ett fyrverkeri. En explosion av färger och former. Det är något vi talat om och debatten lär vi fortsätta.
Vad vi borde tala mer om är att detta är ett Obsidian-rollspel. Ett verk från dem som gett oss Fallout: New Vegas, Knights of the Old Republic 2 och South Park: The Stick Truth. Rollspel med hjärna, hjärta och skarpa manus. Slutklämmen med oraklet visar prov på just detta. Utan att spoila exakt vad som sker lyckas man berätta en meningsfull, koncentrerad berättelse i en kort demo. Detta känns väldigt Obsidian. Just här har Avowed en wow-faktor.
Vem tackar nej till en fantasyversion av The Outer Worlds? Inte jag i alla fall.
Fotnot: Avowed släpps till pc och Xbox Series X|S 18 februari nästa år.