Paradox Entertainment har tidigare bland annat producerat ett av mina favorit-RTS, Crusader Kings. Ett av nyckelorden i spelen de producerar är omätbart djup. Ibland blir man överväldigad av alla detaljer, valmöjligheter och det ibland lite grötiga gränssnittet. Gränssnittet har fått sig en ansiktslyftning, och till det bättre kan jag påstå. Det nästan för välkända scenariot över att inte hitta det man letat efter i menyerna, existerar visserligen fortfarande, men är betydligt mindre förekommande tack vare den mer logiska uppbyggnaden av alla knappar och undermenyer.
För det otränade ögat är Hearts of Iron 2 inte speciellt olikt sin föregångare. Spel- och utseendemässigt är spelen snarlika. Tittar man lite närmare under huven finns turligt nog en mängd nyheter som förbättrat gränssnitt, ett mer detaljerat stridssystem och mycker mer spännande. Naturligtvis finns de oerhört noggranna och extremt informativt detaljerade militära enheterna kvar. Med tanke på att över hundra nationer är representerade blir det en väsentlig mängd. Vill man inte strida som någon av de större nationerna kan man ta kommandot över någon av de mindre staterna som inte hade någon större diplomatisk eller militärt inflytande under kriget. Möjligheten att spela som dessa stater ser jag som en kul, men egentligen en väldigt meningslös detalj.
Istället för att direkt leda sina trupper har man full kontroll över vad som kan öka eller minska deras krigslycka. Med andra ord kan man beskriva Hearts of Iron 2 som en väldigt komplicerad resurs-, ekonomi-, politik- och diplomatsimulator. Visserligen kan man ge sina trupper direkta men väldigt "diffusa" order om att anfalla en viss stad, bomba broar och så vidare. Tyngdpunkten i spelet ligger alltså inte i skyttegravsnivå utan mer i det stora hela. En enda soldat kan inte vinna ett krig utan det är den invecklade symbiosen mellan industri, kapital, teknologi, diplomati, allianser, politik och så vidare som avgör ett krig. Det är det som Paradox Entertainment gör så bra med Hearts of Iron 2. Störst armé är inte alltid en garanti för seger, utan det är mycket som måste klicka rätt för att man ska lyckas.
De olika scenarion som medföljer är fullt dynamiska, vilket med andra ord betyder att man i stort kan styra kriget åt vilket håll man vill, däremot är det ju inte sagt att ens motståndare delar samma uppfattning. Spelets tidigaste kampanj startar redan 1936, vilket mig veterligen är väldigt sällsynt i ett strategispel med andra världskrigs-tema. Utöver de olika kampanjerna finns så kallade "what if"-scenarion. Valmöjligheterna är näst intill obegränsade, och med alla de spelbara länderna blir det ännu friare. Spelet är inte turbaserat, utan allting sker i realtid. Lyckligtvis finns det en pausknapp vilket underlättar alla val och justeringar inom de olika elementen med ungefär 200 procent.
Så här sammanfattningsvis kan jag säga att Hearts of Iron 2 verkar väldigt lovande. Gillade man ettan finns det absolut ingen anledning att inte se fram emot det här. Enda haken med all denna komplicerade krigsföring är att spelet är väldigt svårt och kan vara väldigt frustrerande för nybörjare. Spel som detta är inte för vem som helst, vilket är synd med tanke på hur bra och genomarbetat det är. Som det ser ut nu verkar spelet släppas tidigt nästa år och med alla nyheter och förbättringar verkar det här innebära att kanske den mest avancerande och djupa andra världskrigsstrategin blivit ännu bättre. Håll ett extra öga på Hearts of Iron 2!
