"Nya IP:n är inte sällan förklädda uppföljare"

När en uppföljare bekräftas kan du vara säker på att det börjar muttras saker som "slut på idéer" och "jaha, var är alla nya spel?". Det här är ett väldigt svart och vitt sätt att se på saken. Världen är inte bara full av nyanser, utan också nya spel som känns gjorda och uppföljare som tar andan ur oss.

Jag älskar uppföljare till mina favoritspel. Både de som förfinar och de som förbluffar.

Jo, jag vet. "Rätt" åsikt är att älska helt nytt. Men året är trots allt 2024 och jag har rätt att älska vad jag vill. Sedan vill jag understryka att nya IP:n inte sällan är förklädda uppföljare. Bortom lösmustaschen och under höghatten finns gamla och beprövade idéer. Elden Ring hade lika gärna kunnat heta Dark Souls 4 och Cities: Skylines kan vi kalla, tja, Simcity 6.

Så de spelen som är så sabla "nya" kan visa sig vara tämligen traditionella.

Silent Hill 2! Vilken uppföljare! Nu som remake!

Jag kan inte föreställa mig en spelvärld utan Silent Hill 2, Baldur's Gate 3, Uncharted 4, Final Fantasy 5, 6, 7, 8, 9 – ja, du fattar. Uppföljare är (när de gör jobbet) putsade och polerade. De bygger vidare på berättelser och världar jag knutit ett band till. Filar på mekanik, sonar för gamla synder. För att inte tala om alla "håll käften"-uppföljare. Vi ska återkomma till dessa.

Min uppföljarvurm har förmodligen en del att göra med vem jag är som person. Jag gillar att göra ungefär samma saker. Äta samma mat. Jag håller hårt i mina rutiner. Det bästa med att resa är att komma hem. Jag omger mig med samma människor. Er tycker jag om.

Lite på samma vis gläder jag mig åt att återse Kratos i God of War. Vi har hängt i snart tjugo år och – vill jag tro – utvecklats som människa och, eh, halvgud. (Vem som är vad låter jag dig avgöra.) Det är okomplicerat med gamla vänner som Mario, Ezio, Geralt av Rivia och Lara Croft. Det är lättare att säga "vi ses igen" än att för alltid ta farväl av varandra.

Ettan och tvåan i all ära, vad vore vi utan The Witcher 3?

Samtidigt erkänner jag villigt att balansen behövs. Jag behöver ibland släppa sargen och upptäcka nya nejder. Jag föddes under 80-talet, växte upp under 90-talet och blev vuxen strax efter millennieskiftet. Det var en tid med stora tekniska landvinningar. 2d blev 3d och pionjärandan var stark. Nya spel var ofta nya på riktigt, ja, rentav revolutionerande.

Det var enklare att upptäcka nya genrer och tekniska framsteg, för de kom närmast gratis i den nybyggarera där pixlar skiftade till polygoner.

Resident Evil, The Sims och Half-Life drog undan mattan för mig. Samtidigt släpptes uppföljare som gjorde detsamma: Super Mario 64, Final Fantasy VII och Shenmue 2.

"Spel utan siffersuffix är ingen garant för kreativitet"

Och detta är väl pudelns kärna: spel utan siffersuffix är ingen garant för kreativitet. På samma sätt kan tvåor, treor och så vidare vara under av lekfullhet. Nintendo ger oss sällan nya spelvärldar. Påhittiga genier är de givetvis ändå. Det är svindlande att vi gått från Mario Bros. till Super Mario Galaxy, och att vi under Zelda-paraplyet hittar A Link to the Past, Wind Waker och Breath of the Wild.

Fantasi finns överallt, men vi behöver lära oss att skilja på vad som är nytt och "nytt".