Hej, jag heter Fredrik. Jag vet precis vilken slags gamer jag är. Har man hunnit bli 40+ föreställer jag mig att man känner sig själv. Jag är en singleplayer-kille. Jag gillar spel med början, mitt och slut. En perfekt speldag tillbringas ensam med en Dualsense i ena handen, ett glas läskeblask i den andra och med Björn-Helmut i knät (förtydligande: Björn-Helmut är en katt). Förmodligen sitter jag framför ett färggrant Nintendo-spel eller ett episkt rollspel eller samma Assassin's Creed (gärna med Ezio i huvudrollen) som jag redan spelat fler gånger än jag kan minnas.

"Det är lätt att ha förutfattade meningar. Ja, till och med om sig själv"

Sån är jag. Så är det och så här kommer det vara tills Björn-Helmut blir gammal och grå(are). Det är lätt att ha förutfattade meningar. Ja, till och med om sig själv. Det märkliga är att jag på senare tid varit någon annan. En co-op-kille som spelar samma bana om och om igen. En eremitkräfta som blivit ett flockdjur. Som när vi slutat spela snabbt ställer frågan till kompisarna: när spelar vi igen. När? När!?

Att spelet i fråga är fantastiska Phasmophobia hjälper. Det går ut på att du och upp till tre co-op-kompisar besöker hemsökta hus, campingplatser, fängelser och dårhus. Där rustar ni er med allt möjligt krafs – termometer, EMF-mätare, krucifix, kamera, rökelse, ficklampa, rörelsesensorer, UV-ljus – för att ta reda på vilket spöke som skapar kaos. Du kan dö. Du kommer skrämmas från vettet. Målet är att ta reda på vilket spöke som hemsöker boningen och gärna ta sig levande från platsen. Tjäna pengar, uppgradera prylar. Rinse, repeat.

Phasmophobia är både spökjakt och en co-op-skatt.

Men också: falsettskrik, knivhugg i ryggen och låsta ytterdörrar. Jag har redan så många berättelser från Phasmophobia, men jag tror vi sparar det till en medlemsrecension.

Spelet är ett spel långt från den jag är – eller som jag trodde att jag var. Som en i gänget skrev till mig igår: "Vem är han? Och vad har han gjort med Fredrik?" Ja, vem är jag? Så länge jag kan minnas har jag varit tämligen kantig. En gubbe fångad i en tjugoårings kropp.

Det som skett på senare tid tror jag inte är ett paradigmskifte. Jag har svårt att se hur jag ska gå från Final Fantasy till Fortnite. Men jag är öppnare för nya nejder. Både att kunna tänka utanför min tidigare så kantiga box, och faktiskt kliva ur den. Släppa in sådant jag förut knappt ägnat en tanke. Jag hade kanske aldrig upptäckt Phasmophobia om jag inte tagit vägen via andra co-op-kalas som Overcooked, Sea of Thieves, Escape Simulator och Raft.

Ett Fredrik-spel? Vem vet!

Förutfattade meningar är lätta att skaffa, men svårare att skaka av sig. Att göra det som gamer kan i värsta fall innebära att man cementerar fördomar, men i bästa fall ge dig fler spel till din underbara backlogg. Under mitt spelliv har jag exempelvis sagt att "strategispel är inget för mig" (sedan blev Xcom en genom alla tider-favorit) och "simulatorer är inte min grej" (Powerwash Simulator, please). Tänk vad jag hade kunnat gå miste om. En jobbig tanke. Mitt nästa spel blir nya Flight Sim. "Det borde inte vara min grej", säger den fördomsfulla rösten i huvudet. Den mjukare replikerar blicksnabbt: "Jag kan ha fel". Precis så.

Ja, jag är en singleplayer-kille, men jag är också en co-op-junkie. En ensamvarg som allt oftare vill jaga i flock. Insikten har fått mitt kantiga jag att mjukna och gjort livet roligare.