Sagan om härskarringen berättas igen, den här gången ur en helt ny synvinkel parallellt med Frodos äventyr – och med blandat resultat.

Det hela börjar med att man kliver in på Prancing Pony, värdshuset där Frodo några dagar senare ska komma att möta Aragorn för första gången och bege sig ut på den stora resan. Men här spelar man istället en av tre hjältar som vill dra sitt strå till stacken i kriget som komma skall. Här börjar ditt äventyr.

Idag är det snart tio år sedan första filmen i den storslagna trilogin om Sagan om Ringen hade svensk premiär. Med filmerna följde en trilogi av minst sagt mediokra spel som inte lyckades göra filmerna rättvisa. Men nu, med ett säkert avstånd till de sunkiga spelen kommer istället #The Lord of the Rings: War in the North, ett actionbetonat rollspelsäventyr som utspelar sig i Peter Jacksons version av Midgård, berättat parallellt med Frodos resa mot Mordor.

En artig örn som visar sig komma till användning under spelets gång.

Bakgrundshistoria för våra hjältar ges det ingen tid för, de får ge sig ut på äventyr på momangen. Byn Bree och alla andra städer man besöker är välgjorda och sätter stämningen för Tolkiens värld riktigt bra. Överallt står människor redo att ösa sidouppdrag över dig och även om de passar bra in i huvudhandlingen så handlar det mest om att springa runt och prata med rätt personer och ibland få välja det goda eller onda valet i slutändan. Lyckligtvis är de inte obligatoriska och finns därför som fördjupning åt de som är intresserade av världen.

Faktum är att städerna och byarna där spelaren ges tid att pusta ut och rusta upp är de bästa bitarna i spelet. Det är när man lämnar dessa tillflyktsorter och ger sig ut i strid som spelet tappar i kvalitet.

Sagan om det evinnerliga huggandet

Striderna hålls avskalade med en lätt och en och tung attack, samt specialattacker och projektiler. Fiendevariationen lämnar mycket att önska, vilket på ett simpelt sätt har balanserats upp med ett högt antal fiender. Vad det resulterar i är ett evinnerligt hackande och huggande på två knappar. Specialattacker och andra attribut blir upplåsta i takt med ens levlande vilket gör striderna lite mer intressanta, men när pilarna är slut och power-mätaren tom står man där med sin lätta och tunga attack – samt 20 gråbruna orcher runt omkring sig. Då spelar det inte någon roll hur hög level man är på, tråkigt blir det ändå.

Världen är ofta Tolkien-vacker men striderna tröttar ut spelaren.

Små avstickare kan göras för att hitta hemligheter och överallt ligger det lådor att slå sönder. Ja, alla dessa lådor. Varför ska jag behöva irra runt och slå sönder dem? Och helt plötsligt kan grindar stänga av framfarten. För att de ska öppnas igen måste alla fiender dö. Simpel spellogik som måste användas för att kontrollera spelarens framfart, det har jag full förståelse för – om det inte vore att det här händer hela tiden och varje gång så har man flera fiendevågor att vänta. Jag har lärt mig att avsky hornet som orcherna blåser i innan nästa våg kommer för när det ljuder är jag fast där länge till. Och när en boss väl dyker upp är det oftast i form av en vanlig fiende med väldigt mycket energi.

Det som talar mest för spelets hållbarhet är möjligheten att spela spelet tillsammans med två vänner. Då märks skillnaderna mellan karaktärerna betydligt mer och du behöver verkligen utnyttja dina unika egenskaper för allas överlevnad. Det går även lika bra att hoppa in i någon främlings äventyr och hjälpa till där, all erfarenhet du samlar på sparas individuellt.

Troll är minst lika farliga i Midgård som i andra spel.

The Lord of the Rings: War in the North har behandlat Tolkiens värld med vördnad, det känns inte som något hopslängt filmlicensspel. Tyvärr hjälper inte det spelmekaniken som inte alls når sin fulla potential. Att spela igenom det med två vänner kan göra upplevelsen godkänd, men tänk till en extra gång innan du investerar tid och pengar i den här världen.

Eldr Scrolls-spelen tar en mest med storm i att det är så fritt och framförallt stort att utforska. Flera andra aspekter är inte riktigt lika utvecklade, men som tur är har serien ett lojalt moddarfölje. 22/11 Ja, du slår lite hårdare. Wow liksom :P Gillade Witcher 2, ett stridssystem som tog ett litet tag att bemästra och snygga animationer. 22/11 Specialattacken i Skyrim är ju att hålla in hugga-knappen en längre stund. Så du har visst specialattacker. Men visst, stridssystemet lämnar väldigt mycket att önska, lika så animationerna. Blir förbluffad över hur snyggt allt är i Uncharted 3 när jag... 22/11 Som nån sa, precis som Skyrim. Fast där har jag inte specialattacker utan bara en knapp för att hugga, hugga, hugga, hugga, blockera med andra knappen, hugga, hugga... varför fick Skyrim så högt betyg kan man ju undra. Jag känner mig besviken på spelet. 22/11 +1 21/11 Ja, jag blev glad när jag såg att de började med det! Har varit nöjd kund hos dem i flera år (filmer och serier) och hoppas att spelutbudet ökas på. 21/11 "Mysa omkring" är ju helt klart dagens citat! Nej, i mina ögon är den spelserien en simpel cash-in på hajpen från filmerna (som med så många andra filmlicensspel) 21/11 www.lovefilm.se börjar få in mer och mera spel, dom har nyss börjat hyra ut spel. Därför det tunna utbudet ännu. 21/11 Can't tell if trolling or just hating... 21/11 Jag hyrde detta spel istället för att köpa det, vilket visade sig vara tur. Spelet är underhållande om man gillar hack n slash, men enformigt som attans. Dock tycker jag bossarna var bland det bättre i spelet! Vissa ganska svåra också när man kör på svå... 21/11
Skicka en rättelse