Innan jag fortsätter själva recenserandet av The Old Republic vill jag bara snabbt citera Scott Jennings, känd MMO-bloggare som numera jobbar för #NCsoft. I sin blogg, Broken Toys, skrev han häromdagen att “Games are supposed to be fun, and SWTOR gets that – a point too many MMO developers have forgotten”. Trots den kritik jag kommer dra upp mot spelet så måste det poängteras att jag håller med honom till 100 procent. Jag har fruktansvärt kul när jag spelar. Även om jag under de senaste dagarna har varit tvungen att spela mer än vad min flickvän uppskattat så har det aldrig blivit tråkigt. Det finns klara brister och vissa frågetecken kring designbeslut som Bioware tagit, men om någon frågar mig hur The Old Republic är så blir mitt första ordval alltid “underhållande”.

Kill 10 womp rats

Låt oss bara återvända i någon sekund till min första text om The Old Republic. I den klagade jag på en formel som jag såg Bioware återvända till gång på gång och skrev även att spelets planeter “består i princip enbart av rum och korridorer”. Till den punkt jag hade nått då, som jag skrev ut i introduktionen, hade de olika planeterna sett ut så, speciellt på platser som Coruscant och Nar Shaddaa. I kommentarerna drogs Tatooine och Alderaan upp, två planeter jag verkligen såg fram mot att besöka (Alderaan fanns ju inte, av förklarliga själ, med i #Star Wars Galaxies). När när jag väl nådde dem ändrades min syn på spelet ordentligt, då båda består av stora öppna ytor med massor av plats och ställen att undersöka.

Nej, jag testade tyvärr inte om man kan hoppa ner i den.

Jag kan tycka att det finns en risk med att kapsla in spelaren så mycket som spelet gör i början, då det inte ger en speciellt bra bild av vad som komma skall. Både Coruscant och Nar Shaddaa, som förvisso är stora städer, hade tjänat på att vara lite öppnare. Deras skala, som verkligen går upp för en när man sätter sig i en taxi, är så stor att jag gärna hade velat stanna kvar i dem i många timmar till. Men som det ser ut nu kan jag väl bara erkänna att The Old Republic blir långt mycket bättre när det plötsligt slår upp dörrarna och visar vad det verkligen kan och vad det verkligen går för.

Valfriheten blir också mycket större, även om det kanske inte är att rekommendera att man skippar för många uppdrag på vägen. Då kanske man, som jag, får kravla till sina guild-kamrater och be om hjälp när man möter ordentligt motstånd i slutet på kapitel ett av sitt klass-quest. Det kanske beror på att jag surnade till och bestämde mig för att spela på mina villkor, inte spelets. Det var antagligen ett dumt beslut, om man ser till spelmekaniken, men det ökade markant underhållningsvärdet för mig personligen.

Multiplayer-dialogerna är något av det bästa med The Old Republic.

Det tåls att sägas igen att uppdragen till stor del består av stereotypa MMO-quests, där X antal fiender ska dödas eller Y antal prylar ska plockas upp. Bioware lyckas maskera det här rätt väl, men man ser snart igenom masken. Jag kan acceptera det för stunden förvisso - de flesta MMO ser ut så till en början och brukar falla tillbaka på den typen av design om och om igen. Jag accepterar det dock motvilligt.

For the republic!

Som tur är finns det saker att göra om du tröttnar på att springa uppdrag åt folk hela tiden, eller om du bara vill ta en paus från handlingen ett tag. Spelets PvP följer i mångt och mycket en klassisk MMO-modell den också, med vissa PvP-områden ute i själva världen (eller överallt om du spelar på en PvP-server, men det är jag för mesig för att göra) och med satta scenarion du kan köa upp för var du än må befinna dig. Bioware var finurliga nog att slänga in alla i samma kö till dessa Warzones, så bli inte förvånad om du märker att du slåss med och mot level 50- och level 10-spelare på samma gång.