Ubisoft smider medan järnet är varmt och efter framgångsrika retrosuccén Rayman Origins ger de nu ut Rayman 3: Hoodlum Havoc i hd. Bra för dem, men är det bra nog för oss?

Det är en kul nostalgitripp att återvända till #Rayman 3. Äventyret som släpptes första gången 2003 är ett härligt fantasifullt och underhållande tidsfördriv.

Huvudkaraktären är Rayman, en lemlös färgglad figur, och uppgiften är att stoppa den onda André från att ta över världen med sina ”hoodlum”- soldater. Spelet är ett pusseläventyr och utmaningarna består av hinder vilka måste lösas för att avancera. Trots att prövningarna inte är särskilt svåra erbjuder de mycket nöje och tillfredsställelse i sin variation och uppfinningsrikedom. Än mer varierat blir spelet eftersom Raymans förmågor uppgraderas löpande och poängen som samlas på banorna låser upp extramaterial.

Det nio år gamla plattformsäventyret får en ny, färgsprakande chans till hd-konsolerna.

Det finns helt enkelt en hel del att göra och det är svårt att känna sig sysslolös och uttråkad i Raymans sällskap. Att jag sen tröttnar ganska fort på hans följeslagares Globox evigt spydiga gaggande är ju en annan sak. Kanske en smaksak, kanske tidens tand, svårt att säga.

Nytt utseende på gott och ont

Utseendet i den upphottade versionen är förstås ordentligt förändrat. Som i de flesta nysläppta hd-versioner med dubbelt resultat. Den förbättrade skärpan och färgintensiteten spär på spelets allmänna psykedeliska känsla och bidrar till att göra vissa banor lättare att överblicka. Samtidigt blir färgerna lite väl skrikiga på sina ställen, retrokänslan förstörs och mindre snygga detaljer blir mycket tydligare.

Med ett modernare och skapare utseende blir också äldre spels andra ålderskrämpor än mer uppenbara. I det här fallet handlar det om kameran. Den kritiserades redan för nio år sedan och har inte ändrats alls i den nya versionen. Allt för ofta lever den fortfarande sitt eget liv: fastnar eller fokuserar på fel saker till exempel.

Rayman i tre dimensioner är inte lika vasst som Rayman Origins.

Ljudet är en annan miss i originalutgåvan som inte förändrats i den högre upplösningen. Trots utlovad bättring är det fortfarande så lågt och dovt att jag vid flera tillfällen inte riktigt hör vad karaktärerna säger. För någon som mig, som från början har svårt med konceptet att något sminkas lite för att krängas igen, blir det avgörande för vilken utgåva jag lägger min röst på. Jag föredrar och rekommenderar hellre den äkta #retro-Rayman än den putsade nykomligen.

Samtidigt är ju hd-versionens funktion mindre ytlig för alla utan äldre konsoler. Då är den det enda, och därmed bästa, sättet att få tillgång till ett lekfullt och charmigt äventyr.

Fotnot: Recensionen bygger på PS3-versionen av spelet.

Skicka en rättelse