Sony storsatsar på indiespel till Playstation 4. Ett av dem är Contrast, ett märkligt äventyr som leker med ljus och skuggor men som går vilse i sitt eget mörker.

"Du är en karusell av trasiga drömmar." Orden träffar mig rakt i bröstet. Och de kommer från en ensamstående mor som ständigt tvingas se sin exmake fatta fel beslut. Men egentligen vill han bara göra rätt för sig. Egentligen vill Johnny bara få älska Kat och deras dotter. Men när jag ser allt ur dottern Didis perspektiv undrar jag egentligen om familjedramat är på riktigt. För hennes föräldrar är bara svarta siluetter på väggarna. När hon kramar dem håller hon om luft och när hon talar till dem är det som om hon och hennes föräldrar existerar i olika världar.

#Contrast bygger på en facinerande premiss: en fiktiv stad med anor från 1920-talets Paris stöpt i jazziga toner och surrealistiskt gameplay. I utkanten hittar vi nattklubbssångerskan Kat och hennes loser till exmake. Deras dotter Didi är navet. Och tillsammans med sin låtsasvän Dawn utforskar vi stadens ljusa och mörka sidor.

Dawn tar sig framåt och högre med hjälp av skuggor från alldagliga saker.

I rollen som akrobatiska Dawn kan jag utöva kittlande konster. När ljus faller på saker skapas skuggor på väggarna och dem kan jag smälta samman med; jag kan själv bli en skugga. Vardagliga ting som en cykel blir med sina snabbt snurrande hjul ett knivigt plattformselement i två dimensioner. Och när jag riktar strålkastare mot en scen ser jag – och hör! – ett jazzband. För att ta mig högre studsar jag på pianots siluett och springer längs en skuggsaxofon.

Det hela är lika fantastiskt som det låter, men bara till en början. I takt med att klockan i den parisiska natten tickar framåt märks det att den kreativa idén saknar den substans som krävs för att hålla för ett helt spel. Gimmicken tar min tid men ger allt mindre tillbaka. Att flytta runt ljuskällor för att bygga plattformar och bära in föremål i skuggvärlden förlorar sin flärd när momenten sällan är smarta. Att kontrollera gängliga Dawn är dessutom lättare sagt än gjort. Jag rusar in i osynliga väggar, tvingas ladda om när jag låses fast i ett hörn och förbannar tidvis de oprecisa plattformshoppen. Och världen runtomkring, som till en början är så vacker, ekar snart tom och tyst. Vad hände med de jazziga tongångarna?

Distans mellan spel och story

Och det finns en diskrepans mellan berättelsen och mekaniken. Även om man i slutet gör sitt bästa för att knyta ihop de lösa trådarna är försöket inte mer än halvhjärtat. Det är som om historieberättarna och hantverkarna jobbat på olika planeter och ganska sent insett att de måste göra en gemensam ansträngning. Berättelsen om Didi och hennes trasiga lilla familj tar dessutom en märklig tvåloperavändning. Därifrån återhämtar den sig aldrig.

Ögonblicken som dröjer sig kvar är få och små.

Det finns stunder när ljuset överglänser de mörka besvikelserna, när storyn och spelet plötsligt går in i varandra. När jag använder väldiga skuggor av Kat och Johnny som plattformar anar jag genialitet. Jag hoppar från Kats stilettklack, upp på hennes cigarett, vidare till hennes huvud och över till Johnnys hand, som sträcker sig efter Kat. Jag dröjer mig kvar på hans fedora och lyssnar på deras samtal, som förs i en alltmer molande desperation.

Tyvärr är detaljer flyktiga och helhetsbilden av Contrast konstant. Och den, tvingas jag inse, är en karusell av trasiga drömmar.

Tyckte de va helt okej lir. Fick ladda om typ 4 ggr för de bugga ihop. Men annars tycker jag de or värt att spela 06/12 Sant, men han vet vad gamers gillar och inte gillar. 04/12 betyget speglar ju bara recensentens personliga åsikt om spelet. bara för att hen inte tycker det är suveränt, betyder det inte att det inte är det. dessutom så är inte fz.se recensenter kända för att vara bra recensenter. 04/12 Tyckte att det var ganska så charmigt, men lite stelt ibland. Lite buggar här och där, stötte aldrig på några buggar som gjorde att jag inte kunde ta mig vidare. Dock kändes spelet lite kort. Ångrar ändå inte att jag införskaffade det på Steam. Skulle... 03/12 Slutade lyssna på Cynical Brit efter han sålde sig själv till utvecklarna. Märkte i hans live-stream från Neverwinter att han inte gillade spelet och valen med stillastående combos men kommenterade inte om den saken mer än ställde några simpla frågor. 03/12 Tråkigt, det är ju en finfin idé. 03/12 Man får det ju gratis med PS+, så man kan ju inte klaga :) 03/12 synd att denna recensionen kom ut efter att jag köpte det... jävla totalbiscuit som rekommenderar saker huller om buller. 03/12 Spelade det i 30 minuter men det föll mig inte alls i smaken. Eller, utförandet föll mig inte i smaken - jag gillar vanligtvis den här typen av spel, men det här kändes verkligen förhastat på något sätt. Men hey, 0 kr om man är PS+-medlem är ju inte pen... 03/12 Ja det är ju compulsion Games första spel allt kan ju inte vara perfekt inte var Zlatan bäst i världen första gången han spelade fotboll. 03/12
Skicka en rättelse