Tänk ändå, att det redan gått tio år sedan Borderlands släpptes. Det som började med en gråbrun, intetsägande E3-trailer har idag växt sig till en välkänd och stilsäker spelserie med miljontals spelare världen runt. Utvecklaren Gearbox har blivit självsäkra i sitt utförande och det märks att de tycker om sin skapelse. Samtidigt har genren breddats med titlar som Destiny, Warframe, The Division och Anthem. När seriens tredje numrerade del släpps är konkurrensen med andra ord vassare än någonsin.
Den senaste veckan har jag härjat runt i Borderlands galna värld, både ensam och med allas vår Calle vid min sida. Ett helt solsystem av loot senare står jag på ett berg av kroppar och polerar min perfekta puffra. Här är mina tankar om resan dit.
Borderlands 3 kommer igång nästan direkt. Efter två introfilmer som inte går att klicka sig förbi slängs jag in i handlingen. Jag väljer att spela som FL4K, en blodtörstig robot som slåss med vilda djur vid sin sida. Chefredaktör Calle väljer den dieseldoftande Moze, vars signaturförmåga är att hoppa in i en bepansrad mördarmaskin och spränga skiten ur fienden. De totalt fyra spelbara karaktärerna i Borderlands 3 bjuder alla på helt egna spelstilar vid sidan av skjutandet. Samtliga går dessutom att skräddarsy genom att placera poäng i tre olika träd med aktiva och passiva bonusar.
När jag sätter punkt för mitt spelande har jag hunnit bli nivå 47 och kan konstatera att det hänt mycket med min karaktär sedan jag tog de första stapplande stegen på Pandora. Rollspelselementen i Borderlands 3 är en av spelets klara höjdpunkter, och de gifter sig utmärkt med skjutandet. Lockelsen finns där att börja om från ruta ett med en av de andra karaktärerna, bara för att upptäcka vad de har att bjuda på. Sedan kommer jag på hur lite jag vill uppleva kampanjen en gång till.
"De visar sig snabbt vara solsystemets två största rövhål"
Ett av spelets bottennapp är nämligen handlingen, som sällan klarar mer än godkänt. I början av kampanjen rekryteras jag till Crimson Raiders, ett band av banditer med det bekanta ansiktet Lilith i spetsen. Mitt första uppdrag är att undersöka den mordiska kulten Children of the Vault, ledd av tvillingparet Troy och Tyreen Calypso. De visar sig snabbt vara solsystemets två största rövhål och ställer tidigt till med besvär för mig och mina vänner. De uppvisar en djävulsk förmåga att dyka upp när det passar som sämst för att bränna av en tradig monolog. Efter kampanjens inledande timmar tar en vild katt och råtta-lek fart genom solsystemet på jakt efter den ultimata belöningen; glädjen av att slippa deras olidliga personligheter.
På förhand såg jag fram emot att få röja runt bland olika planeter och andas ut på det nya skeppet Sanctuary. Tyvärr finns det ingen Mass Effect-magi att hämta, utan liknelserna stannar på det ytliga planet. Berättandet är simpelt och handlingen saknar spänning. Jag bryr mig inte om det som händer och rycker på axlarna när saker går åt helvete. Mot slutet blir det lite bättre, men jag kommer på mig själv med att längta efter att vara klar flera gånger. Därför är det tur att spelet inte hänger på ett välskrivet manus.
Borderlands 3 är framför allt en fenomenal actionröjare. Känslan i skjutandet sitter där den ska, styrningen är responsiv och sätten att likvidera fiender på många. Under en typisk eldstrid hoppar jag runt i luften, glider längst backen, lobbar granater och pumpar fiender fulla av bly – allt i en sorts blodtörstig och koreograferad dödstango. Aktiva och passiva förmågor skapar ett till lager till striderna genom att premiera olika spelstilar.
"Efter ett par timmar springer jag hellre genom uppdragen"
Ironiskt nog önskar jag ibland att det var färre strider i spelet. Det kanske låter dumt i skuggan av stycken ovan, men det blir för mycket av det goda efter ett tag. Så gott som varje uppdrag i spelet går ut på att skjuta fiender i ansiktet, följt av att skjuta fler fiender. Efter ett par timmar springer jag hellre genom uppdragen för att komma till slutet, där jag förhoppningsvis får möta en boss med lite djävlar anamma. Det blir bättre av att spela tillsammans med andra, men i grund och botten kvarstår samma problem. Det blir tråkigt efter ett tag, helt enkelt. Jag önskar verkligen att Gearbox lagt mer krut på att skapa olika typer av uppdrag.
Tyvärr sätter prestandaproblem sporadiska käppar i hjulet för spelglädjen. Trots våra uppdaterade speldatorer är spelet tungdrivet på allt över medium och jag hinner med ett par hårda krascher innan eftertexterna rullar. Menyer har en förmåga att balla ur, texturer hamnar på villovägar och mer än gång fastnar bossen jag skjuter på mellan två faser. Jag verkar ha undkommit de värsta problemen som rapporteras på diverse forum, men spelet är långt ifrån felfritt på det tekniska planet.
Fem snabba om Borderlands 3
Spendera dina pengar på att uppgradera din ryggsäck och ammunitionskapacitet ombord på Sanctuary. Inget är tråkigare än att ha slut utrymme och skott i ett spel som handlar om vapen.
Lägg en halvtimme mellan varven på att nöta spelets bossar. Legendariska föremål är i en klass för sig och gör skjutandet flera gånger roligare.
Skruva ned Volumetric Fog om du spelar på PC, då den inställningen verkar tjuva flera bildrutor utan någon större visuell vinning.
Dra inte ut på kampanjen mer än nödvändigt. Den riktiga lootfesten börjar först när du blivit klar med det sista huvuduppdraget. Handlingen är ändå medioker.
Spara föremål åt andra karaktärer, så slipper du börja om från noll om humöret faller på och du vill testa något nytt.
Jakten på den perfekta puffran, som sagt. Så skulle man kunna sammanfatta en hel genre av spel, men det stämmer särskilt bra in på Borderlands. Bland miljardtals permutationer finns den där, Jacobs-revolvern med rätt kombination av prefix och suffix som du väntat på.
"Dopaminruset när det landar tre nya legendariska vapen på backen"
Så fungerar det åtminstone i teorin, men verkligheten är en annan. Den sanna lootglädjen i Borderlands 3 hittar man bland spelets legendariska föremål, vilka alla är förgräddade av utvecklarna. De riktigt roliga bössorna kommer med orange bakgrund och gömmer sig för det mesta bakom spelets bossar. Här finns potentialen att hitta det där unika vapnet som bokstavligt talat gör köttfärs av fienden på det mest kreativa av sätt. Därför kretsar också spelets senare skede kring insamlingen av sådana föremål.
Det lättaste sättet att bredda sin arsenal med unika vapen är att spela om samma boss flera gånger i följd. Med rätt utrustning (och en särskilt trasig granat) går det att fälla även de segaste skurkarna på under minuten, vilket gör sysslan relativt smärtfri, om än en smula tråkig. Som tur är vägs det hjärndöda i att nöta samma boss upp av dopaminruset när det landar tre nya legendariska vapen på backen. Gearbox verkar ha förstått samma sak som det tog Blizzard flera år att göra med Diablo III – det är kul när det regnar bra loot.
En annan del av spelet som blir smärtsamt enformig efter ett par timmar är humorn. Precis som i seriens tidigare delar bombarderas man av skämt, popkulturella referenser och skrikig dialog från start. Nivån är för det mesta obefintlig och skämten kretsar kring lemlästning, fekalier eller en kombination av dessa. Den här gången har Gearbox dessutom valt att satsa stort på metahumor om vår digitala samtid av sociala medier och influencers. Något säger mig att mycket kommer åldras som mjölk, snarare än vin.
"Jag vill stänga av spelljudet och njuta av tystnaden"
“That’s Borderlands for you!” hör jag någon ropa - och visst - tanken är väl inte att det ska vara roligt på riktigt. Snarare är det tänkt att fungera som ett familjärt bakgrundsbrus för att påminna oss om vad vi spelar. Tyvärr blir det stundtals så intensivt att jag vill stänga av spelljudet och njuta av tystnaden. Tvärtemot vad man kan tro så tappar skämt om söndersprängda ändtarmar sin charm efter ett tag.
Ibland händer det så klart att smilbanden rör på sig. Seriens maskot Claptrap bjuder på ett och annat skratt under resans gång, mycket tack vare skådespelaren bakom. Ni som var oroliga över röstbytet kan med andra ord andas ut, det fungerar minst lika bra som förut. En annan höjdpunkt är nykomlingen Balex, förträffligt spelad av gamle rapparen Tracy “Ice-T” Marrow. Vem hade kunnat ana att en artificiell intelligens förpassad till ett mjukisdjur kunde vara så intressant att lyssna på?
I slutändan är Borderlands 3 ett spel jag vill tycka om mer än vad jag faktiskt gör. Gearbox lyckas föredömligt med de viktiga bitarna – skjutandet, vapnen, rollspelselementen, flerspelarläget – men missar målet när det gäller mycket annat. Jag kan förlåta den mediokra handlingen och alla trötta skämt, det är mest utfyllnad. Den platta uppdragsstrukturen och faktumet att det inte går att klicka sig förbi en enda mellansekvens gör dock att jag inte hittar suget efter mer.
Jag kan gott tänka mig att slå på en podcast och spränga bossar i en timme eller två, men någonstans där tar det stopp.
