Som svenskar får vi Disney inpräntat i vårt dna under den heliga timmen på julafton då de kidnappar public service på bästa sändningstid. Kanske läste vi även Kalle Anka-pocket och månne fick vi en heliumballong i form av Musse Piggs huvud. Vi som spelat både Castle of Illusion och World of Illusion till Mega Drive vet hur bra Disney-spel kan vara när de är riktigt bra. Utvecklarna av Disney Illusion Island har sagt att de medvetet valde ordet "Illusion" eftersom det speglar ett arv från spel med hög kvalitet. Kaxigt och respektfullt på samma gång.

Lyckas de leva upp till förväntningarna de själva skapat? Både ja och nej.

"Tillräckligt med charm för att inte behöva uppfinna hjulet på nytt"

Spelet inleds med att Musse, Mimmi, Kalle och Långben anländer till ön Monoth för en picknick, en plan som snabbt omkullkastas när de får i uppdrag att finna tre magiska böcker som stulits från öns bibliotek. Ön som utgörs av tre större områden bjuder på vackra 2d-landskap som bjuder på en plattformsfest i lyxförpackning. För just plattformande är spelets grundläggande mekanik. Vad som börjar med enkla hopp utvecklas till dubbelhopp, väggstudsande och nyttjandet av studsmattor i forrm av svampar och andra finurliga ting. Monoths miljöer är varierande och mitt och Kalle Ankas äventyr tar oss till döda skogar i Pavonia, det leksakliknande Gizmopolis och ett havsinspirerat Astrono.

Spelets övergripande handritade stil är mer i klassisk Disney-anda, från deras tidiga stil av animation. Ett visuellt val som känns både kul och passande. Humorn i spelet passar definitivt en yngre publik, men är inget som en gammal gubbstrutt som undertecknad stör sig nämnvärt på.

Disney Illusion Island är lite trögstartat och den första timmen är inte särskilt spännande, även om den fyller sitt syfte. Sakta men säkert börjar emellertid spelet öppna upp sig, och även om det följer mallen för Metroidvania-spel enligt konstens alla regler finns det tillräckligt med charm för att inte behöva uppfinna hjulet på nytt och revolutionera genren.

Co-op-kalabalik för fyra finns, men enbart lokalt.

En Långben-kram är bättre ännu bättre än en lång kram.

Stilen är härligt Disney-retro.

Mimmi är pigg på plattformsäventyr.

Inget svårt spel, särskilt inte om flera samarbetar.

Mat- och bad-paus.

Lokal co-op för fyra personer finns. Jo, en får tacka och bocka. Nu testade jag förvisso bara med två spelare, vilket fungerande för det mesta ypperligt även om jag nog föredrar att spela själv då det redan enkla spelet blir enklare med en eller flera kompisar. Men om du har kids känns spelet som ett perfekt tidsfördriv att plöja ner de 8–10 timmar som det erbjuder.

Disney Illusion Island lyckas inte nå de höjder som tidigare Illusion-spel från 16-bitseran, men står ändå stadigt på sina egna ben. Tack vare härlig grafik, charmig musik och en avskalad approach till Metroidvania-konceptet vinner ändå spelet många stilpoäng. Det går att diskutera den icke existerande svårighetsgraden och de ohyggligt tråkiga bossfighterna. Men samtidigt: ett spel för (nästan) alla åldrar måste dras med kompromisser för att passa just alla. Ibland får jag bara gilla läget och ta Disney Illusion Island för vad det är: underhållning.

Fotnot: Disney Illusion Island har släppts exklusivt till Switch.