Vi pratar ibland om att spel hör hemma i kulturrummet, och Lorelei and the Laser Eyes är ett lysande exempel på vad spelmediet kan göra rent kulturmässigt. Jag skulle beskriva det mer som en upplevelse än ett spel. Många gånger brukar dock dessa upplevelser landa i interaktiva berättelser, eller så kallade ”walking simulators”. Lorelei, däremot, är absolut ett spel i första hand och det håller dig dessutom inte i handen det minsta.
Jag är en okänd kvinna i en bil utanför ett stort hotell. Allt jag har i väskan är bilnycklar och tamponger. Här börjar äventyret, som handlar om att klura ut och lösa pussel och gåtor för att ta sig vidare, men även bena ut en intressant och välskriven berättelse.
"Jag måste verkligen klura för att lösa dem"
Det första jag behöver är en kod till ett hänglås och den hittar jag i årtalet som står på ett papper som ligger i handskfacket. Där andra spel bara hade haft årtalet i brevet synligt så krävs det här att jag faktiskt läser hela brevet. Jag upptäcker nämligen då att jag måste ta bort ett år från året i brevet för att koden ska funka. Detta sätter ribban för spelets pussel. De är sällan rakt på och jag måste verkligen klura för att lösa dem. Samtidigt är det inte ologiska lösningar och när man lyckas lösa något så belönas man med en stor känsla av tillfredställelse.
Problemen med pussel i spel är att de ibland kan kännas ologiska. Det kan vara saker som att man frågar sig varför det behövs tre medaljonger för att komma in i vapenförrådet i polisstationen i Resident Evil 2. I Lorelei passar pusslen in i miljöerna och känns alltid helt logiska.
Enkelt, avskalat, vackert.
Trots bilden är Lorelei inte ett våldsamt spel.
När det kommer till estetiken så kan jag inte annat än att älska den. Allt går i svart och vitt med vissa färgklickar i lila och rött. Det påminner väldigt mycket om Frank Millers Sin City, vilket också passar spelets noir-känsla. Det kör med fasta kameravinklar och att gå runt i hotellet känns lite som första Resident Evil, men då utan att behöva skjuta några zombier. Spelet saknar helt strider, men däremot har det en hel del skräckmoment och obehag som faktiskt får mina nackhår att resa sig. Även filmklipp och kameraföring speglar denna skräck- och deckarkänsla. Det är mörkt och dystert, men stilrent och otroligt vackert på samma gång.
"Obehag som faktiskt får mina nackhår att resa sig"
Det finns dock några problem med Lorelei, och det är att det ibland kan vara svårt att hålla reda på all information. Det krävs att jag både har miniräknare och anteckningsblock på sidan av datorn, så att det ser ut som att jag håller på med en riktig utredning. Detta känns väldigt old school och jag har kanske inte några större invändningar. Men det gör också spelet svårt för många. Jag önskar att det fanns lite mer verktyg inbyggda, som att kunna spara info och liknande. Att hålla en kod i huvudet är inga problem, men det blir stökigt senare när jag måste skriva av hela papper för att slippa springa tillbaka till något ställe för att läsa om dem. Det kan också ibland känns överväldigande med all info, och svårt att veta vad som ska användas till vad då det ofta är många pussel som kan lösas samtidigt.
Vissa utvecklare är mer motvalls än andra...
Lorelei and the Laser Eyes är lika fascinerande som namnet är konstigt. Jag ser spelet mer som en upplevelse där jag får utforska ett mysterium och klura ihop allt på egen hand. Det har hänt att jag fastnat på något pussel och sedan tagit med mig anteckningarna till sängen för att studera vidare. Dagen efter har allt klarnat och jag löser pusslet. Lorelei är därför ett spel som inte lämnar dig när du stängt av det. Du kommer fortfarande fundera på pusslen och gåtorna när du lagar mat, i duschen eller när du försöker sova.
Om du gillar pusselspel som kräver riktigt hjärngympa och har en engagerade (men inte alltid lättillgänglig berättelse) då tycker jag verkligen du ska ta en närmare titt på Lorelei and the Laser Eyes.
Fotnot: Spelet släpptes till pc och Switch den 16 maj.
