"Om Super Mario RPG är starten på Marios rollspelsresa så är Thousand-Year Door höjdpunkten"
Det kan inte vara en slump att Nintendo väljer att släppa remaken av Paper Mario: The Thousand-Year Door efter Princess Peach: Showtime och Super Mario RPG-nyversionen. På något sätt känns det som denna duo har krattat manegen lite för The Thousand-Year Door med sin tokiga humor och mysiga teater-estetik.
Om Super Mario RPG är starten på Marios rollspelsresa så är Thousand-Year Door höjdpunkten. Paper Mario-spelen som följt har tappat en del av rollspelsmekaniken och därmed även en del av charmen. Allt i Thousand-Year Door har en perfekt balans som blandar Marios plattformsvärld med den tidigare skolans japanska rollspel. Engagerande story. Humor. Men också strategiska strider i tur och ordning.
Det grafiska har byggts om, men känslan är i grunden densamma – en bra sak!
Striderna sker till publikens jubel.
*Gasp*
Världen i papper är så vass att du får paper-cuts.
När Mario kliver av båten i Rogueport får vår favoritrörmokare direkt bevittna en konfrontation mellan Pianta-syndikatet och Robbo-tjuvarna. Dialogen dem emellan sätter ribban perfekt på vad som ska genomsyra hela spelet. Världen Mario hamnar i är fylld av galenskap, humor och konstigheter som får mig att skratta rakt ut fler gånger under den 30 timmar långa resan. Det är oerhört kul att onda andar tror de ger Mario en förbannelse när det i själva verket ger honom möjligheten att förvandla sig till olika pappersfordon. Att Mario dessutom får epost från Peach på sin Game Boy Advance SP är även det lika kul som charmigt.
Och på tal om Peach...
"Det är exakt lika konstigt som det låter"
Hon är förstås kidnappad den här gången också. Det är dock inte Bowser som nappat henne utan ett gäng som kallar sig "X-Nauts". Jag får ta del av hennes tid i fångenskap där hon utvecklar någon slags Stockholmssyndrom till AI:n som både bevakar och kärar ner sig i henne. Det är exakt lika konstigt som det låter.
Bowser blir förstås avundsjuk på att någon annan kidnappat "hans" prinsessa så han ger sig också ut för att hitta gärningsmannen. Både Peach och Bowser får vi följa i mellanakterna och även om det bjuds på hjärtlig humor är just de här bitarna inte spelets starka sida. Speciellt Peach-delen känns lite väl kufisk ibland då datorn är ett redigt creep mot Peach som bland annat får henne att ta av sig klänningen flertalet gånger under spelet.
Peach åkte till Rogueport för att söka efter stjärnor. Hon blir kidnappad. Mario åker efter. Där är vi nu. För att hitta Peach måste jag i egenskap av vår mustaschprydda rörmokare hitta åtta stjärnor som finns i åtta olika områden på ön. Grunden känns igen från alla Mario-spel någonsin, men har nu en rollspelstwist på det hela med en väl utmejslad värld att äventyra i.
Mario slår följe med andra under resan. Dessa har förmågor som hjälper mig att nå nya områden, men bidrar också i striderna. Den blyga koopan Koops kan till exempel skjutas (i skalform) på knappar medan Madame Flurrie kan blåsa bort pappersark som döljer hemligheter i världen. Alla följeslagare har dessutom egna personligheter och historier.
Stridssystemet är alltså omgångsbaserat – men manar ändå till att du är på tå. Du måste nämligen vara mer aktiv och tajma knapptryck för att ge mer skada eller försvara dig. Genom olika märken får Mario olika förmågor. Det finns även ett levelsystem där jag får välja mellan att ge Mario mer liv, blommor (magi) eller kunna aktivera fler märken. I affärerna finns förstås power-ups att köpa så som blommor och pow-block. Stridernas dramatik utspelar sig på en tjusig teaterscen och det innebär också en publik som bistår på sitt vis. Ibland kastar de saker på scenen som träffar mig eller fienden. Det går även att dra igång publikens jubel och det ger mig då poäng som sen gör att jag kan aktivera specialförmågor. Det är ett kul grepp som skapar lite oförutsägbarhet.
Episkt™.
Gamla Mario-konster har papper-ifierats.
Bubbeltrubbel!
Luigi går sin egen väg och har sitt eget äventyr.
Stilmässigt är spelet identiskt med originalet, men man har bearbetat i princip alla detaljer med gott resultat. Den högre upplösningen gör allt mycket skarpare och ger ett bättre djup. Det har muttrats lite om att spelet bara har en uppdateringsfrekvens på 30 fps, men detta är stabila 30 fps och spelets natur gör också att det inte är något jag märker av. Allt flyter på och ser krispigt och färggrant ut både bärbart och på tv:n.
"Allt flyter på och ser krispigt och färggrant ut"
Paper Mario: The Thousand-Year Door var redan ett riktigt bra spel på Gamecube och Switch-versionen har boostas med några små gameplay-justeringar. Det finns nu ett bättre snabbreseystem och även möjlighet att fråga Goombella om jag inte vet vad jag ska göra. Saker som tillför något utan att sabba ett redan fantastiskt spel. Originalet var redan Nintendomys när det släpptes 2004 och remaken tjugo år senare visar att spelet fortfarande håller en väldigt hög nivå.
