Fighting-genren har många år på nacken. Redan 1976 kom Heavy Weight Champ, ett svartvitt spel som kan räknas in där, och de välkända Street Fighter-kämparna Ryu och Ken har bråkat med varandra i årtionden. Det traditionella upplägget har alltid kretsat kring diverse tvekamper men det finns en hel uppsjö subgenrer som alla har sina egenheter. Super Smash Bros fick stort genomslag på Nintendo 64. Där fick figurer från Nintendos egna spelserier drabba samman i en så kallad “plattforms-fighter”.
"Frågan är om alla månader av finjusteringar räcker"
Nintendo har varit kungar av subgenren sedan dess, mycket tack vare solitt gameplay och välkända karaktärer, men vissa har ändå försökt att utmana dem. Playstation All-Stars Battle Royale, Brawlhalla och Nickelodeon All-Star Brawl är namnen på några av dem.
I juli 2022 sjösatte Player First Games och Warner Bros. betatestet av sin utmanare Multiversus. Testet pågick i nästan ett år innan spelet plockades ner i juni 2023 för att få sin slutfinish. Och nu, efter lång tids väntan, är det alltså dags – Multiversus är släppt och frågan är om alla månader av finjusteringar räcker.
Upplägget bygger alltså på att en rad kända karaktärer från olika varumärken som går loss på varandra. Tröskeln för att kliva in och ha roligt är relativt låg samtidigt som skicklighetstaket känns ganska tilltaget. Samtliga karaktärer har både grundattacker och specialare som ter sig olika beroende på vilken riktning du fyrar av dem i. Det finns ingen hälsa som tickar ner utan istället har du ett antal liv och en mätare som räknar uppåt ju fler smällar du tar. Högre siffra gör din figur mer känslig för smällar och ökar risken att slås ut från bana vilket i sin tur resulterar i ett förlorat livspoäng. Det existerar också ett perk-system där du kan utrusta din karaktär med fyra olika perks som ger spelmässiga förändringar. Vissa boostar vanliga attacker, andra har mer specifika effekter som bättre rörlighet i luften eller fräsigare taunts. Rätt uppsättning som passar din spelstil kan ge ett visst övertag och innebär ett välkommet extra taktiskt element.
Det här minispelet känns bekant...
En minst sagt blandad kompott.
Även om striderna bitvis är lite långsamma känns det riktigt bra när man prickar rätt med en ordentlig tjottablängare. Slagkraften förmedlas tydligt och att se motståndaren lämna arenan i överljudsfart är otroligt tillfredsställande. Player First har också lyckats ge alla fighters kreativa attacker som är roliga att upptäcka och lära sig hantera. Stålis jobbar på med nävar, lasersyn och isandedräkt medan Jason Voorhees svingar loss med såväl machete som välstoppad sovsäck.
Det späckade karaktärsgalleriet, och den mängd med varumärken som utvecklarna har möjlighet att plocka in kämpar från, är verkligen en av spelets största styrkor. Nintendo har också varit duktiga på att ta med obskyra figurer, men personligen fajtas jag hellre med Snurre Sprätt, Järnjätten och Arya Stark än några för mig okända karaktärer från Fire Emblem eller Xenogears – men det är självklart en smakfråga. Trots att många av kämparna befinner sig ganska långt från varandra designmässigt har utvecklarna tagit fram ett formspråk där alla passar in. Samma sak kan sägas om den musikaliska palett som tonsätter spektaklet. Mängder av välbekanta melodier har mixats om i nya versioner och menyerna fylls med mysiga, nästan Sims-doftande muzakslingor.
Kom och köööp!
"Ett tillägg som är oerhört välkommet"
En av de stora nyheterna är att man valt att implementera rollback netcode, ett system som synkar alla kämpar mot varandra för att minimera risken för lagg. Ett tillägg som är oerhört välkommet och nästan ett måste i moderna fightingspel. Sen har man också adderat ett singleplayerliknande läge som kallas för “Rifts”. I dessa följer man en rätt enkel berättelse som förs framåt av textbubblor där du får ta dig an datorkontrollerade motståndare, spela minispel, utkämpa matcher med specialregler och känna på en avslutande bosstrid. Det hela är ett kul komplement men ingenting revolutionerande. Det har också tillkommit en del andra förändringar. Kameran zoomar numera in mer under hektiska moment, karaktärsmodellerna har gjorts större för att öka synligheten, alla perks har fått sig en genomgång, vissa attacker har justerats och numera går det också att parera motståndarens anfall.
Utöver de spelmekansika uppdateringarna har antalet valutor utökats till hela fyra stycken, vilket känns som några för många. Det finns en generell valuta; en som är kopplad till att låsa upp fighters; en som används för exklusiva kosmetiska detaljer och en för perks. Varje säsong innebär också olika battle pass där du bland annat hittar nya dräkter, profilbilder, taunts och in game-valuta. Sen blir man fullkomligt överöst med utmaningar som genererar XP till din karriärprofil och ibland ger utbetalningar i vissa av tidigare nämnda valutor. Dessa presenteras lite väl rörigt och jag klarar ofta av utmaningar utan att jag ens försökt.
"Självklart finns det också loot-lådor att öppna"
Självklart finns det också loot-lådor att öppna. Intrycket blir minst sagt kaotiskt och beror säkerligen på att utvecklarna velat ha mycket innehåll så att spelarna ska vilja spendera massvis av både tid och pluring i deras spel. Exempelvis är nästan alla kombattanter låsta från början och vill du låsa upp en av dem snabbt kostar det 1 000 Gleamium-kristaller som motsvarar ungefär en hundralapp. Det finns alltid ett varierande utbud av krigare som man får testa gratis och du kan tjäna ihop kristaller genom att spela, men det kommer helt klart att ta ett tag om du vill låsa upp alla.
Ibland känns Mulitversus som en värdig Smash-utmanare med en otroligt stark line up och pigga, engagerande strider. Men tyvärr innebär free to play-upplägget en hel del smolk i glädjebägaren. Det är lite väl plottrigt, finns för många olika valutor och kalaset begränsas ytterligare av den höga kostnaden för att låsa upp nya pugilister. Trots en lång beta och månader av finputsning känns det dessutom lite opolerat. Jag undrar för mig själv om det inte varit bättre ifall utvecklarna struntat i alla mikrotransaktioner och tagit lite betalt för spelet istället.
Men oavsett detta har jag haft roligt och mycket räddas av att grundspelet faktiskt är gratis. Visst är möjligheterna och uppmaningarna till in game-inköp störande, men det finns ingen som tvingar dig att spendera riktiga pengar. Är du intresserad av lite universumöverskridande råkurr går det finfint att ladda ner och ge det ett försök. Är du dessutom ett fan av Stålmannen så innehåller Multiversus en av de hittills bästa spelbara versionerna av Kryptons sista son!
