Liten spoilervarning
Recensionen innehåller några spoilers för huvudspelet Elden Ring kopplade till expansionen, men inga spoilers om expansionen i sig.
Sent ska syndaren vakna. Trots ett närmast maniskt intresse för spel i allmänhet och rollspel i synnerhet hade undertecknad för bara några år sedan knappt rört Souls-spel. Det var något avskräckande med ryktet Fromsoftwares spel fått om sig att vara svåra och oförlåtliga. Trots att jag påstår mig gilla utmaningar. Jag hade också fått för mig att det inte fanns mycket som stod till buds när det gällde karaktärsbyggen – stark, smidig eller magiker.
"En smällfet, fantastisk expansion av en dimension jag inte har sett sedan Blood and Wine"
Döm då om min förvåning när jag till sist fällde upp visiret och gav Elden Ring en ärlig chans. Jo, nog fan tyckte jag att det var svårt. Tree Sentinel bankade mig sönder och samman innan ljuset började gå upp att den där saten var en red herring. Att varenda pekpinne var ett villospår. Det här var ju en värld gjort för att upptäckas precis hur man ville, och det var precis vad jag gjorde. Och karaktärsbyggen? Vad fasen, möjligheterna var hisnande, inte begränsande! Jag var helt enkelt såld. Och som så många andra har jag därmed förväntansfullt sett fram mot Shadow of the Erdtree (hädanefter SotE) med stora förhoppningar.
Det är med stor (spel)glädje jag kan meddela att dessa nästan förbehållslöst infrias – SotE är en smällfet, fantastisk expansion av en dimension jag inte har sett sedan Blood and Wine lanserades till The Witcher 3.
Men nu går jag händelserna i förväg, så vi tar det i ordning. I februari utannonserades SotE, och Fromsoftwares starke man Hidetaka Miyazaki konstaterade att det var studions största expansion hittills. En ny värld, Land of Shadow, sades stå i centrum istället för basspelets Lands Between. Omfånget uppges vara cirka trettio timmar, inklusive dussintalet nya bossar, nya vapenkategorier och en rad andra tillskott. Bakgrunden bygger på en boss få spelare ens tagit sig an i Elden Ring. Mohg är nämligen en valfri, hyfsat undangömd boss som man med fördel tar sig an långt in i sitt äventyr.
"En ny värld, Land of Shadow, sades stå i centrum"
Till följd av att han lider av en förbannelse har Mohg hållts undan från allmänheten och han har sedermera kommit att nyttja sin förbannelse istället för att försöka bli av med den. För en tid sedan (oklart exakt hur länge, i alla fall för mig) kidnappade Mohg sin halvbror Miquella, som i sin tur lider av en annan åkomma – hans kropp är evigt fast i barndomen. Miquella är därtill även en av en handfull kända empyreaner (min försvenskning av spelets ”empyreans”), individer kapabla att själva bli gudar. I ett extremt försök att nå makt kidnappade således Mohg sin halvbror med målet att göra honom till en gud och själv dras med i stjärnglansen.
Stämningen!
Miquella har dock andra planer. På något sätt har hans medvetande lyckats ta sig till Land of Shadow medan hans kropp alltjämt är fången hos Mohg, och jag själv går i Miquellas fotspår efter att Leda, en av Miquellas följare, förklarat hur man bär sig åt. Vad Miquella faktiskt planerar är dock oklart, och det är detta jag som Tarnished ska försöka klura ut under min tid i skugglandet. Låter det luddigt så är det för att det är det – dels eftersom mycket är sådant man själv får pussla ihop snarare än exposition, dels för att jag inte vill delge mer än nödvändigt.
Till din hjälp har du bland annat ett antal nya karaktärer, Miquellas diverse följeslagare och bundsförvanter. Vissa agerar köpmän, vissa har uppdragskedjor att utföra, vissa kan hjälpa dig i strid. Många gör flera av sakerna. En personlig favorit är Thiollier. En ängslig och försynt man som har det föga avundsvärda jobbet som förgiftare, och han agerar även ingång till en av de nya vapenkategorierna – livsfarliga parfymer (!). För ja, nya vapen finns det ju såklart. Många många nya vapen. Personligen föll jag för de nya svärden, inte minst då inom de nya kategorierna great katanas och light greatswords, men här finns något för alla. Över hundra nya tillskott säger Fromsoftware, även om jag själv inte ens hittat en tredjedel. Något som i första hand förklaras av att jag helt enkelt inte hunnit med mer.
Fromsoft är mästare på världsbygge.
Trubbel...
För sin vana trogen har Fromsoftware hållit igen när man pratat om hur stor expansionen är. Runt trettio timmar? Glöm det. För den genomsnittlige spelaren (ni vet, vi vanliga dödliga som inte sällan behöver stånga oss blodiga mot en boss en hel kväll) är speltiden snarare det dubbla. Jag själv har spenderat drygt fyrtio timmar med SotE och har då fokuserat på att slutföra huvudstoryn och dess bossar samt vad än annat jag haft tid med, men det är hela regioner jag inte gjort annat än snabbt sprungit runt i för att se hur de ser ut. SotE är helt enkelt enormt för att vara en expansion, och det finns väldigt mycket att göra och se vid sidan om att följa huvudspåret, precis som vanligt. Faktum är att merparten av de nya regionerna inte ens besöks om man bara försöker traska i Miquellas fotspår.
"Runt trettio timmar? Glöm det"
Och det är väl värt att göra dessa besök. Land of Shadow är precis lika storslaget och visuellt tilltalande som Lands Between (eller Fromsoftwares Souls-spel i allmänhet). Nivå- och karaktärsdesign samt atmosfär i allmänhet har länge varit några av utvecklarens signum, och man har inte vilat på hanen den här gången heller. Storslagna slott varvas med vidsträckta slätter, karga berg, övervuxna ruiner, hemsökta skogar och en myriad av grottor, fängelsehålor och andra oknyttsfyllda domäner.
Oknytt var det ja. En del fiender känns igen från grundspelet medan andra fått sig en uppryckning (exempelvis de lokala soldaterna som har dödligare färdigheter), men många är helt nya för expansionen. Surrande insektsmän, skorpionspindlar och betydligt konstigare saker gör alla sitt bästa för att få sin del av kakan (mig).
Svårighetsgraden har i allmänhet skruvats upp ett snäpp, och för att balansera det hela finns det nya hjälpmedel. Precis som man sedan tidigare kunnat hitta föremål som låter en uppgradera sin medicinflaska eller vapen så finns det nu prylar som man kan nyttja för att uppgradera sig själv och sina spirit ashes – så att man slår hårdare och tål mer. Dessa uppgraderingar är exklusiva för expansionen och gäller inte om man färdas tillbaka till Lands Between (men finns kvar om man sedan hoppar tillbaka till Land of Shadow).
"Men oj, vilka spektakel en del av dem är"
Sedan har vi då, apropå Fromsoftwares signum, bossarna. Tio nya huvudbossar har lagts dit – allltså bossar av det slag som belönar spelaren med en remembrance. Jag har inte ens stött på alla själv, men däremot det dubbla vad gäller bossar överlag. Men oj, vilka spektakel en del av dem är. Ögongodis väl värt att dö ett antal gånger mot bara för att få se alla deras rörelsemönster ett par gånger. Och emellanåt bedrövligt svåra, åtminstone för undertecknad. Det är dock något jag lägger på pluskontot i allmänhet, även om det får en stackars recensent med deadline att slita håret...
Någon har slarvat med att beskära det där trädet.
Något som inte hamnar på pluskontot är emellertid bildfrekvensen. Jag minns att det var en hel del frustration kring den tekniska prestandan på PC när Elden Ring lanserades, även om upplevelsen när jag väl själv satte tänderna i titeln var smärtfri. Här är det dock inte riktigt samma sak. I vissa områden dyker FPS:en ner mot 30-40 utan att jag riktigt förstår varför då det inte handlar om extra visuella detaljer eller liknande såvitt jag märkt. Nu gäller detta bara ett fåtal specifika zoner, men det är alltjämt ett litet smolk i bägaren i en annars mäktig upplevelse.
"Jag har svårt att se hur Elden Ring-fans inte ska förföras"
För det är vad Shadow of the Erdtree är. Jag har svårt att se hur Elden Ring-fans inte ska förföras av den här expansionen. Det är mer av allt det godis som gör Elden Ring till det mästerverk det är, och tillgodoser alla de behov en expansion har i uppgift att göra – plus lite till. Nog om det, nu ska jag återvända till Land of Shadow och i egen godan ro ta mig an utmaningarna som ännu återstår. En spelsommar – midsommar därtill – blir inte mycket angenämare än så här.
Fotnot: Elden Ring: Shadow of the Erdtree släpps till pc, PS5, Xbox Series, PS4 och Xbox One den 21/6, och kräver grundspelet. Pc-versionen spelad (med handkontroll) på AMD Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
