I augusti 2020 dök det upp en teaser-trailer för ett spel med flådig grafik, spännande design och vad som verkade vara intressant, engagerande gameplay. Spelet i fråga var Black Myth: Wukong och Game Science, en relativt okänd kinesisk utvecklare utan några nämnvärda titlar på meritlistan, fångade mitt intresse redan då. Men som bekant stöter man ofta på sådant som verkar för bra för att vara sant och länge fruktade jag att den kinesiska actionsagan skulle vara ett sådant fall. Fyra långa år hann passera från att den första retsamma filmsnutten visades upp tills släppdagen till slut infann sig. Skulle den slagsmålssugna apan kunna infria mina förhoppningar eller skulle alltsammans falla platt?
Den här fylleapan har koll på drickat.
Ibland får man leka flygfä.
Lite meditation ger snabb XP.
Man kan uppgradera både magi och andra förmågor.
Spelet bygger på den klassiska kinesiska romanen “Resan västerut” från 1592, en förlaga som jag personligen hade ytterst lite koll på. Som jag förstått det så tar spelet vid efter sagans slut och inleds med att den legendariska apkungen Sun Wukong fängslas inuti en sten efter att ha retat upp de himmelska gudarna. Själv spelar du som en annan apa, kallad “The Destined One”, som långt efter Wukongs fängslade får uppgiften att jaga rätt på en rad reliker som ska kunna återuppväcka den slumrande primatmonarken.
Berättelsen drar iväg snabbt och visst krävs det en viss förståelse av grundmaterialet för att allt ska klicka. Jag gjorde själv ett halvhjärtat försöka att läsa på lite, men romanen i sig är också rätt komplicerad så jag blev inte så mycket klokare. Har man lite insikt kommer man säkerligen att känna igen flera blinkningar och karaktärer, men för min del var striderna centrala och den urflippade, episka inramningen sekundär.
"På ytan liknar det hela ett soulslike"
På ytan liknar det hela ett soulslike, men när man väl dykt ner bland alla system och beståndsdelar går det upp för en att den jämförelsen inte ger en helt rättvis bild. Jag skulle snarare säga att det innehåller aspekter av Fromsoftwares spel, men också många komponenter som för tankarna till God of War, Bayonetta och Devil May Cry. För även om det är är bosstungt, har sin egen form av lägereldar där du sparar (här är det små helgendomar där man tänder rökelsepinnar) och stundtals är skoningslöst svårt så har du alltid mängder av förmågor som underlättar din resa. Dessutom förlorar du inga erfarenhetspoäng ifall du stupar, och utvecklarna låter dig också placera om alla intjänade poäng när som helst utan att det kostar dig något. För någon som inte direkt är överförtjust i den bestraffande sidan av soulslike-genren är detta ett grepp jag uppskattar.
Utöver den pålitliga och ständigt närvarande Dontatello-pinnen, med sina tillhörande kombinationsattacker, har man tillgång till flera utvecklingsträd, besvärjelser, rustningar och andra uppgraderingar. Ett intressant tillägg är vår hjältes förmåga att kunna förvandla sig till andra karaktärer. Något som den gode kung Markatta verkar göra rätt frekvent i bokförlagan. Vissa starkare fienders essens kan absorberas för att sedan kunna frammanas i starka attacker med förödande resultat. Efter relativt kort tid har jag samlat på mig ett digert menageri av figurer med olika attacker och passiva bonusar. Vissa själar ger dig dessutom möjligheten att förvandla dig till dem en längre stund och då får man tillgång till ett helt nytt rörelsemönster. Allt i ens arsenal känns kreativt utformat och är riktigt roliga använda sig av.
Meditationsplats med vibbar av bossfight.
Lyckas du länka ihop anfall, förvandlingar och trollformler på rätt sätt blir du en kraft att räkna med, något som verkligen behövs då de som väljer att ställa sig i vägen på ditt äventyr inte är några duvungar. Fiendefloran är väldesignad och väldigt varierad. Du kommer att stöta på allt från mäktiga demoner och flygande drakar till ninjavargar och vandrande svampgubbar. Bossarna är inte heller att leka med. Jag har inte hållit räkningen men enligt utsago ska det finnas drygt 90 stycken, vissa av dem går lekande lätt medan andra är fullständiga stoppklossar.
"Bossarna är inte heller att leka med"
Tidigt i spelet utkämpar jag en strid mot en vitklädd munk. Snabba som oljade blixtar virvlar vi omkring varandra i den grunda damm som utgör skådeplatsen för vår sammandrabbning. “Den utvalde” är snabb, men det är min motståndare också. Våra manövrar orsakar höga vattenkaskader och det gäller att planera för varje utfall, munkens spjut är sylvasst och minsta misstag från min sida resulterar i träffar som skalar av hutlöst stora bitar ur min hälsomätare. Hela tiden måste jag hålla koll på mina magi- och hälsonivåer och om det är läge att använda någon av alla specialare. Till slut kroknar min opponent och jag höjer en krampaktigt knuten näve i en sorts segergest. Svetten lackar och jag hinner med att kraxa fram ett triumferande “Ha-ha!” innan min fiende nämner något om “This not even my true form” och signalerar således att det är dags för fas två.
Skulle det ta tvärstopp i progressionen ska du inte misströsta. Du kan alltid prova att kasta om dina erfarenhetspoäng, återvända till tidigare världar för att träna lite eller leta upp hemliga bossar med kraftfulla belöningar som kan vända striden helt.
Höga berg...
... och djupa dalar.
Utvecklingsträd i mängder.
Wukong bjuder på ett sammelsurium av underhållande konstigheter, ett välkonstruerat stridssystem med mängder av möjligheter och en stundtals brutal svårighetsgrad. Varje batalj bjuder på riktigt ögongodis och när det klickar får man en svåruppnåelig powertrip-känsla som man fortsätter jaga. Överlag är alltsammans fantastiskt vackert men i de senare kapitlen upplevde jag ibland lite skakig bilduppdatering och en känsla av att allt inte var lika polerat. Detta stör inte nämnvärt, men är märkbart. Förhoppningsvis kan sådant fixas med någon uppdatering. Det bjuds också på flera varierande och otroligt tjusiga världar som tyvärr känns lite förvirrande och något själlösa. Sen gör den rätt virriga, flippiga berättelsen och inramningen det aningen svårt att engagera sig i målet med äventyret och vart vi egentligen är på väg. Striderna och min upptäckarlust väger upp för detta, men det bidrar också till att spelet inte är perfekt i min bok.
" Jag kommer fortsätta spela"
Black Myth: Wukong är en veritabel odyssé som kommer underhålla de flesta i många timmar under en normal genomspelning. Dessutom finns det redan nu möjlighet att dra igång ett nytt äventyr i en “New Cycle”. Jag kommer fortsätta spela, trots att mitt recensionsuppdrag är slut. Och jag rekommenderar alla som suktar efter ett episkt actiondrypande äventyr med storslagna kinesiska förtecken att ta det första steget. Det kommer bli en resa ni sent ska glömma.
