När jag tänker på PlayStation 5 är det inte söta plattformsspel som först dyker upp. Istället är det storslagna singleplayer-äventyr med Hollywood-mantrat “bigger and better” som ledstjärna. Kanske är det just därför Astro Bot känns som en frisk fläkt i en annars homogen startelva. För ibland behövs ett avbrott. Och ett äventyr som inte tar sig på självt på fullaste allvar. Ett äventyr långt borta ifrån domedagsmörker, realistiska rekyler och gigantiska världsbyggen, som påminner oss om att ”keep it simple, stupid-modellen” inte ska underskattas. Just den modellen är min egen tes till varför Nintendo har en annorlunda syn på spelskapande och varför Super Mario är den legendariska spelserie som den är.
"Att han kom förberedd är årets underdrift"
Och utan Super Mario hade aldrig Astro Bot existerat. För på många sätt är det här en hyllning till 3D-plattformsspel, samtidigt som det sätter sin egen prägel på utförandet. Här finns knallstarka färgskalor, korta intensiva banor, pantomimhumor, hemligheter och den ständiga balansgången mellan ett vältajmat hopp och döden. I sitt första fullstora äventyr får Astro Bot äntligen chansen att visa vad han går för – och att han kom förberedd är årets underdrift.
För att verkligen förstå hur långt Astro har kommit, måste vi ta en titt tillbaka i tiden. Hans första framträdande var 2013 i The Playroom, och sedan byggde han upp en lojal, om än nischad, fanskara genom det hyllade VR-spelet Astro Bot Rescue Mission från 2018. Därefter gjorde han en U2 och blev förinstallerad på alla PlayStation 5-konsoler i Astro's Playroom, som egentligen var en teknikdemo för att visa vad Dualsense-kontrollen kan göra. Men denna “tech demo” överraskade många – inklusive mig – med sin polerade, roliga och innovativa design. Här fanns vad jag, och många andra, skulle kalla för Nintendo-magi: färgglatt, lagom lekfullt, men med en stark betoning på ren spelglädje och konstant överraskningar genom klurigt designade plattformsutmaningar.
"Ren spelglädje och konstant överraskningar"
Jag återkommer ofta till Super Mario som en referenspunkt, inte bara för att det är en bra måttstock, utan också för att det på ett tydligt sätt speglar hur Astro Bot är strukturerat. Men där Super Mario-konceptet känns som komplexa labyrinter, där förmågor och hemligheter öppnar nya vägar, är Astro Bot-banorna mer som interaktiva lekplatser, utformade för att lyfte en sensorisk upplevelse och konstant överraska spelaren med nya inslag.
Precis som i Astro's Playroom spelar kontrollen en huvudroll. Med ljud som följer varje rörelse, subtila vibrationer och haptisk feedback i perfekt harmoni, blir den en central del av upplevelsen och förhöjer varje ögonblick i spelet.
Kreativiteten har fått fria tyglar, och det syns överallt.
Påhittigheten ligger på Nintendo-nivå.
Astro Bot erbjuder en mängd innehåll med sina 80 banor, spridda över 50 planeter i sex olika galaxer. Som rymdäventyraren och kapten Astro är mitt uppdrag att rädda lite över 200 vänner (300 om du planerar att rädda alla) bestående av både bottar och ikoniska karaktärer från Playstations gedigna spelbibliotek. Bland dessa hittar vi också en del dolda pärlor – riktiga “deep cuts” som vi spelveteraner, med grånande hår och ett visst knakande när vi reser oss, riktigt kan uppskatta.
"En liten subtil bugning till Lost Levels från Super Mario Bros"
Kampanjen tar 10–12 timmar att spela igenom och att samla alla pusselbitar, bots och andra hemligheter lägger till ytterligare ett par timmar. Personligen ser jag omspelningsvärde i speciellt banorna, med det fyndiga namnet Lost Galaxy, vilket är en liten subtil bugning till Lost Levels från Super Mario Bros. Därmed inte sagt att de är i närheten av lika svåra. Mina egna favoriter är annars de bonusbanor som dyker upp efter att Astro klarat av bossen i varje galax. Dessa väver ihop andra kända spel och placerar Astro i deras universum för en stund. Resultat är underbart. Vilka det är – det får ni upptäcka själva. Men jag är övertygad om att ni kommer bli lika underhållna som jag.
Det är svårt att peka ut fel eftersom de är ytterst få. Men kameran har bråkat en gång. Och spelet har buggat en gång. Utöver det flyter det på som rinnande smör i en retrostilad popcornstrut. Borde det varit längre? Skulle det ha varit fler banor? Varför är det inte svårare? Frågorna är absolut relevanta. Samtidigt går det att vända på det och fundera om det hade blivit på en bekostnad på helhetsupplevelsen? Mer betyder inte alltid bra. Längre betyder inte alltid underhållande. Svårighetsgraden kan stänga ute yngre spelare. Jag väljer att se som att mer utfyllnad hade kanske kostat detaljarbetet eller kreativiteten till förmån för kvantitet. Jag hoppas att fler kan ansluta sig till denna filosofi. Oavsett om det är vi spelare eller spelutvecklare.
Mikes ögon när han recensionsspelar Astro Bot.
Astro Bot har ett slut. Snyft.
Astro Bot är ett unikt spel som på många sätt når perfektion i den aspekten av att det tickar alla boxar och gör det på rätt sätt. Spelglädjen är oöverträffad, bossfighterna minnesvärda och banorna är både varierade och fyllda med upptäckarglädje för den som vill hitta alla gömda hemligheter. Mellansekvenserna håller imponerande hög kvalitet, och storyn är precis lagom skruvad för att passa in i ett animerat äventyr. Spelet lyckas ständigt överraska mig; just när jag tror att jag har sett allt introducerar utvecklarna en ny, smart finess som kastar omkull allt igen. De ständiga överraskningarna, detaljarbetet och den barnsliga charmen placerar Astro Bot i genrens toppskikt.
"Lekfullhet som kittlar alla sinnen"
Astro Bot är spelet jag inte visste att jag ville ha. Men som jag behövde. Spelglädje är ett slitet uttryck, spelmagi likaså. Samtidigt som det är just de orden som passar bäst. Astro och hans kompisar erbjuder en lekfullhet som kittlar alla sinnen, minnesvärda banor, lagom utmanande bonusbanor och bossfighter som får mig att skratta. Så tack Team Asobi för ni lyckades värma upp en gammal spelskribents hjärta och fick honom att minnas hur kul tv-spel faktiskt kan vara när man väljer att inte krångla till det.
