Kuwait, 23 januari, 1991
Röken från den nyss sönderbombade militärkaravanen väller ut över ökenlandskapet samtidigt som jag och mina kamrater dundrar mot platsen i vårt eget fordon. Stealthbombaren, som på vår order satte stopp för konvojens framfart, är redan långt borta. Någonstans längre fram bland alla lastbilar finns vårt mål: en individ som sitter på information som CIA vill få tag på till varje pris. Vi stannar och fortsätter till fots. Strategiskt rör vi oss framåt, hukandes mellan bilvrak samtidigt som vi spanar efter all typ av rörelse. Fienden är fortfarande desorienterad och de som råkar komma i vägen faller lätt av några välplacerade skott.
Detta beskriver bara en kort sekvens av det allra första uppdraget, men det är just i såna här stunder som jag tycker att Call of Duty: Black Ops 6 skiner som starkast. När man får leka supersoldat och pricksäkert meja ner motståndet med full koll på situationen.
I den fysiska världen har fyra år passerat sedan den senaste delen av Black Ops-följetongen, den spioninriktade underserien som ryms under det bredare Call of Duty-paraplyet. Men i spelens värld har ett helt decennium kommit och gått. Den ständigt solglasögonbeklädda Robert Redford-lookaliken Adler dyker upp igen och det gör också den numera rullstolsburne veteranen Frank Woods. Spelaren kliver in i rollen som Case, en ny och inledningsvis rätt beige bekantskap, som vi får lära känna lite mer under den 8-9 timmar långa huvudkampanjen.
"Ett mörkt hot mot den rådande världsordningen"
I sedvanlig ordning finns det ett mörkt hot mot den rådande världsordningen. Den här gången är det den mystiska organisationen Pantheon som spökar, och givetvis tar ingen av de högre cheferna hotet på allvar. Om världen ska räddas är det upp till Case och hans skjutglada kompisar – även om det innebär att de behöver bryta med sina arbetsgivare och börja agera från skuggorna. Sedan följer ett förvånansvärt varierat äventyr med lika mycket action och spänning som det mest fullmatade Hollywoodspektaklet.
Det som slår mig när jag avfyrar de första salvorna är känslan och ljudet. Utvecklarna har lyckats återskapa en bra tyngd i skjutandet och jag upplever också att de vanliga fotsoldaterna stupar mer verklighetstroget än vad jag är van vid. Trots att detta är en berättelse där man sällan strävar efter fullständig realism krävs det oftast inte mer än några välplacerade bulor för att fienderna ska bita i gräset. Självklart förekommer det också olika typer av elitsoldater som kräver lite mer eldkraft, men hett bly är faktiskt inte lösningen på alla problem. Ofta sänks tempot för att smyga lite under radarn och stundom ställs du inför olika pusselmoment som kräver lagom mycket tankekraft för att klara av. Självklart finns det massvis med svulstiga Michael Bay-aktiga actionsekvenser, men tempoväxlingarna är uppfriskande och ibland förs handlingen framåt på riktigt kreativa sätt. Exakt hur får du själv uppleva.
Mellan de adrenalinframkallande uppdragen ute i världen får man ytterligare lite utrymme att andas ut i sitt nya gömställe. I Cold War höll Adler och gänget till i ett övergivet gammalt garage i Västberlin. Nu har man istället tillgång till en stor, herrgårdsliknande kåk i Bulgarien som tidigare nyttjats av KGB. Här kan du både uppgradera din utrustning och utforska huset för att hitta alla hemligheter som den sovjetiska underrättelsetjänsten lämnat efter sig. Du får också möjlighet att språka med sina nya vänner, och även tjuvlyssna på vad de snackar om sinsemellan. Dessa små mellanspel är ett trevligt inslag som ger karaktärerna lite mer djup.
Men oavsett hur bra enspelarläget är i ett nytt Call of Duty så är det flerspelarläget som de flesta vill åt. Och här är huvudberättelsens lugnare partier som bortblåsta. Oavsett vilket spelläge du hamnar i är det ett hejdlöst kutande och skjutande. Oftast handlar det bara om vem som hinner se motståndaren först och redan efter några minuter inser jag att kännedom om kartan är avgörande. Något som möjliggör ännu högre hastigheter än tidigare är det nya Omni Movement-systemet som gör det möjligt att sprinta åt alla håll och sikta runt omkring dig oavsett om du glider på marken, hoppar genom luften eller ligger ner. Några matchtyper har ett alternativt upplägg med mindre utrustning för att främja ett lägre tempo, men det är fortfarande lite väl röjigt för min del.
Oändligt med val
Men även om jag tycker att är lite för snabbt, och genomgående ännu mer orealistisk än grundspelet, är det ändå rätt underhållande. Det går kvickt att hitta matcher, det audiovisuella imponerar och framför allt är ljudet som uppstår vid fullträffar lika belönande som beroendeframkallande. Progressionen är också lagom snabb, med jämna mellanrum går jag upp i nivå och belönas med nya vapen och färdigheter. Det patenterade Prestige-systemet finns också på plats. Det vill säga: när du tagit dig upp till maxnivån har du möjlighet att börja om från början igen för att låsa upp allt en gång till. För varje “varv” får du olika belöningar som nya spelbara operatörer och prestige-ikoner som syns på din spelaremblem och generellt är möjligheten att skräddarsy din flerspelarupplevelse väldigt omfattande.
"Kännedom om kartan är avgörande"
Mängden val du kan göra kring dina krutpåkar känns nästan oändliga. Utöver olika sikten, handtag, pipor, magasin och ammunition finns det en hel uppsjö olika kamouflagemönster, dekaler och nyckelringar som du kan pynta bössorna med. För min del går det nästan till överdrift. Visst kan bling-bling och dekorationer vara lite roligt, men för mig dras upplevelsen ner då jag ser folk rusa runt i neonfärgade high tech-dräkter med pickadoller i alltför grälla färger. Något som säkerligen kommer att bli ännu värre då nytt innehåll kommer.
Den sista biten i tårtan stavas Zombies, och även här är det lätt att känna igen sig. Tillsammans med vänner eller solokvist gäller det att ta sig an vågor av zombier samtidigt som du samlar ihop resurser för att köpa ny utrustning och öppna dörrar. En trevlig nyhet för ensamspelaren är att du numera kan pausa och spara mellan rundorna, något som inte är möjligt om du spelar med vänner. Det finns en rätt avancerad bakgrundshistoria som man lätt glömmer bort då fokus ligger på att panga dökött, men de två kartorna är fyllda med hemligheter som bara väntar på att bli upptäckta. På flera sätt känns Zombies-läget som ett eget mindre spel som bara råkar följa med på köpet.
Stabilt – och lite svajigt
Sammantaget är Call of Duty: Black Ops 6 ungefär vad man kunnat hoppas på. En stabil, lagom lång kampanj med duktigt snygga mellansekvenser, tjusiga animationer,
mustiga explosioner och vilda blyutväxlingar. Visst hade man kunnat önska sig ytterligare lite innovation, men med tanke på vilken massiv spelserie det rör sig om får man vara nöjd med det lilla. Flerspelarbiten underhåller också gott, trots de stökiga designalternativen och lite väl höga tempot. Men tyvärr så finns det ytterligare lite smolk i bägaren. Under mina matcher online har jag ofta upplevt att bilduppdateringen hostar till så att jag tappar all orientering, något som oftast slutar med att motståndarna pepprar sönder mig fullständigt.
"Stundom lite svajigt"
Även i kampanjen är det stundom lite svajigt och under ett sent uppdrag råkade jag ut för en bugg med starkt lysande fält som nästan gjorde spelet ospelbart. Upplevelsen på oc dras också ner på grund av hur Activision använder sig av en egen CoD-launcher. Den måste alltid startas först innan man kan köra igång spelet och flera gånger har jag varit tvungen att starta om båda två efter varandra på grund av olika uppdateringar. Förhoppningsvis är allt tekniskt mankemang något som kommer att bli bättre längre fram, men i nuläget drar det ner slutbetyget ett snäpp. Trots dessa minus är detta en ytterst kapabel militärskjutare som säkerligen kommer att göra många actionsuktande FPS-fantaster nöjda.
Fotnot: CoD: Black Ops 6 släpptes den 25/10 till pc, PS4/5 och Xbox One/Series. Testat på pc med Intel Core i7-12700H, RTX 3070 Ti, 16 GB RAM.