Spoilervarning
Recensionen tar upp viktiga händelser i första Life is Strange. Genomspelning av det rekommenderas innan du börjar med Double Exposure (eller läser denna recension). Övriga delar i serien spoilas inte.
Nio år efter att franska Dontnod släppte sin sleeper hit Life is Strange har det till sist blivit dags för den direkta uppföljaren. Däremellan har flertalet andra delar i serien hunnit släppas, men medan dessa avhandlar fristående berättelser med liknande teman så får vi här stifta bekantskap med originalets protagonist Max Caulfield igen.
I spelets värld har tio år förflutit – originalet utspelades 2013 medan Double Exposure tar plats under fjolåret. Den numer 28-årige (fan tro’t, såväl hon som de andra karaktärerna kring hennes ålder framstår som ~20 både i utseende och beteende) Max jobbar som prisbelönt fotograf och föreläsare på det fiktiva, prestigefyllda Caledon University någonstans i Vermont i nordöstra USA, långt ifrån Arcadia Bay som hon hållit sig borta från sedan händelserna för tio år sedan.
Oavsett vilket slut man valde i ettan så förekommer inga karaktärer i uppföljaren mer än som omnämnanden i dialoger, eller i lite nyhetsmeddelanden och dylikt, inklusive Chloe. Ett något kontroversiellt val som inte alla fans är jättenöjda över med tanke på att relationen mellan Max och Chloe var kärnan i originalet. I min egen genomspelning räddade jag emellertid Arcadia Bay och Chloe har varit död sedan tio år tillbaka, så den biten släpper jag.
"Inte alla fans är jättenöjda"
Max har sedan sina traumatiska upplevelser svurit att aldrig använda sina krafter igen, men när en vän under spelets inledning blir mördad bryter Max sitt löfte. Vi får dock snabbt veta att hennes krafter manifesterar annorlunda denna gång, och istället för att kunna spola tillbaka tiden kan hon hoppa mellan två olika tidslinjer – den där hennes vän är död men även en där hen fortfarande lever. Vad som följer är ett snårigt mysterium där den ena hemligheten efter den andra nystas upp bland folket på campus och inte minst Max, öh, levande döda vän.
Dontnod agerar inte längre utvecklare, utan det är istället amerikanska Deck Nine Games som står för kalaset. Det är studion som tidigare gjort Before the Storm och True Colors i samma spelserie. Tyvärr märks det ganska raskt att Deck Nine inte har några större resurser att jobba med. Karaktärsgalleriet är rätt smalt och de inte alltför intressanta campusmiljöerna återanvänds frekvent genom hela resans gång.
"Mer en illusion än något annat"
Vidare är det inte mycket som har hänt spelmekaniskt. Lejonparten av tiden spenderas med att knalla runt i miljöerna och interagera med föremål eller i konversationer. Dialogerna i sig är allt som oftast helt ok, och några av karaktärerna är intressanta (andra not so much). Framför allt lyfts dessa delar av en nästan genomgående stark skådespelarensemble. Det är dock inte ofta man får göra val som påverkar på riktigt och i de flesta fall är även de val som sägs påverka mer en illusion än något annat. Även detta känns som något som kan spåras till resursbrist.
Allt detta i kombination med ett mycket svagare soundtrack än det smått fantastiska som originalet hade att erbjuda gör att Double Exposure aldrig når samma höjder. För att insupa atmosfären var, åtminstone för mig, en av de absoluta höjdpunkterna i Life is Strange de där detaljerade och (oftast) gemytliga, pittoreska miljöerna som gav en redig myskänsla innan man ofrånkomligen drogs in i de mer allvarligare delarna ju längre narrativet fortled. Caledon University har inte alls samma atmosfär utan upplevs snarare som rätt dött i jämförelse. Double Exposure är därmd tyvärr aldrig nära att lyckas återskapa den magi som jag upplevde 2015.
"Jag ser vändningarna komma"
Vidare är mordmysteriet och det centrala narrativet i Double Exposure ganska svagt. Jag ser vändningarna komma i förväg och blir sällan överraskad. Klyschor används flitigt och när mysteriet väl nystas upp är besvikelse den kvarlevande känslan. Dels över hur man fegar ur i händelsernas klimax, dels över att man med det som sker på Caledons campus tar serien i en annan riktning än vad i alla fall jag hade velat se. Vilket inte bara gör mig putt på detta spel utan även gör mig oroad över hur en eventuell fortsättning kan komma att se ut.
Därmed inte sagt att Double Exposure är jättedåligt. Det är det inte, och det är värt att spela om man är ett fan av originalet. Det är egentligen ingenting i spelet som suger, det är bara det att ingenting är särskilt bra heller – röstskådisarna åsido. Och det är verkligen synd, för medan Life is Strange fortfarande lever kvar i mitt minne så kommer jag ha glömt Double Exposure nästa vecka.
Fotnot: Spelet släpptes den 29/10 till pc, PS5, Xbox Series och Switch. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070 och 32 GB minne.