Till en början känns allt med Mario & Luigi: Brothership synnerligen välbekant. Det etableras snabbt att Mario är modig och kompetent samtidigt som Luigi är harig och klumpig. De bor i Svampriket och båda två bär hängselbyxor och mustasch i snarlika utföranden. Jag får en känsla av nostalgi och börjar nästan förvänta mig ett mer traditionellt Mario-spel, men den känslan blir inte långvarig. Plötsligt störs den stillsamma idyllen av en ilsket lila tornado som suger upp och transporterar iväg brödraparet.
"Plötsligt störs den stillsamma idyllen av en ilsket lila tornado"
Strax är Svampriket ett minne blott och istället befinner sig vår dynamiska duo i en ny vattenfylld värld. Platsen heter "Concordia" och är både fylld med stora hav och mängder med öar som flyter omkring. Det visar sig snart att öarna tidigare hängt ihop men att onda krafter fått dem att splittras. Mest troligt är det också samma krafter som är orsaken till att bröderna nu befinner sig så långt hemifrån. Därför tar det inte lång tid innan grabbarna åtar sig uppdraget att lappa ihop den trasiga världen och lösa mysteriet kring vem som ligger bakom allt rabalder. Förhoppningsvis leder det också till att de kan ta sig hem igen. Inledningen är rapp och den nya skådeplatsen gör mig nyfiken på att ta reda på hur allt ligger till.
Snurrigt!
Medelst kanon skjuter du dig till nya öar.
Luigi har en idé! Bra idé? Oklart.
Sedan följer ett långt äventyr med många nya bekantskaper, rollspelselement och resor till fjärran öar med olika klimat. Men trots att spelet har undertiteln "Brothership", som både anspelar på faktiskt brödraskap och sjöfart, är det förvånande nog inte sjömanslivet som är det övergripande temat. Istället är det kontakter, sladdar, glödlampor, uttag och allehanda elektriskt kopplade ordvitsar som utgör det kreativa ramverket. Den röda tråden (sladden?) är att koppla samma saker och det är också därför Concordia befolkas av trevliga gynnare med eluttag som ansikten. Det är precis så skruvat och kreativt som man kan förvänta sig av en Nintendo-titel.
För att navigera runt på böljan den blå har våra protagonister tagit kommandot över en flytande skeppsformad ö med det passande namnet "Shapeship". Du styr själv över vilka strömmar som skepps-ön ska driva runt i och detta sker i realtid. Skeppets rutt går att följa från en egen meny och under tiden går det att ta sig an sidouppdrag i väntan på att strömmen har sin gång. Med jämna mellanrum stöter du på kringdrivande öar som du sedan tar dig till genom att skjuta över hjälteduon med en kanon. På plats gäller det sedan att ta sig till öns fyrtorn för att slutligen kunna koppla ihop landmassorna igen. Väl anslutna går det utmärkt att återbesöka alla platser via klassiska kloakrör. Alla öar har sina egna små pussel, fiendeflora och små berättelser att ta sig an. Ibland ställs man inför lite plattformshoppande och ibland tvingas brorsorna förvandla sig till ett UFO för att flyga korta sträckor. Det är mäktigt vad brödraskapets magi kan ådstakomma.
Precis som sig bör i ett Mario & Luigi är alla sammandrabbningar turordningsbaserade, men tack vare ett snillrikt implementerat quick time-system baseras inte din framgång enbart på tur och statistik. Genom att tajma knapptryckningar rätt är det möjligt att göra extra skada och med tillräckligt snabba reflexer kan du också akta dig för inkommande anfall. Luigi överpresterar också emellanåt och löser många problem med sin "Luigi-logic" som ofta är lika spektakulärt som effektivt. Striderna är verkligen ett av spelets starkaste kort.
Ju längre du kommer i berättelsen desto svårare blir motståndet och det går inte att stressa sig fram. Du behöver både ha rätt utrustning i form av kängor och snickarbyxor samt ligga nära motståndarna rent nivåmässigt för att utmaningen inte ska bli övermäktig. Det går också att försöka springa runt sina motståndare och undvika onödiga konfrontationer. Skulle du mötas av ett "Game Over" får du tacksamt nog börja om från samma strid du föll i – och om det går dåligt flera gånger ges du möjligheten att skruva ner svårighetsgraden. Men spelet innehåller mer än bara stridigheter – framförallt är det charmigt och mysigt.
Den atmosfäriska färgsprakande inramningen borgar för flera trevliga timmar i soffan. Det känns också som att det släpps precis rätt i tiden när vintermörkret börjar lägga sig över Sverige. Det är både lättsamt och utmanande på sina ställen med rätt dos av den patenterade Nintendo-charmen. Som när Luigi i en mellansekvens försöker öppna en stängd container med huvudet. Ett högt luigiskt "Aw-ow-ow!" av smärta från den gänglige rörmokaren, ett ljudligt frust av skratt från mig och en fortsatt stängd behållare blir resultatet.
Men tyvärr räcker inte charm och kul fajter hela vägen.
Klassiska Mario & Luigi-strider i tur och ordning.
På språng.
Tajmade knapptryck ger extra skada.
"Det märkliga beslutet att inte låta oss spela tillsammans med en vän"
Trots att äventyret inledningsvis är engagerande är berättelsen tyvärr inte tillräckligt intressant, och efter ett tag börjar det kännas lite långdraget. Rent spelmässigt är utvecklarna duktiga på att introducera nya element och förmågor men det räcker inte heller för att hålla intresset uppe. Miyamotos pojkar är helt enkelt lite för personlighetslösa och ofta störs tempot av mängder med dialog som man behöver ta sig igenom för att kunna avancera. Sen har vi det märkliga beslutet att inte låta oss spela tillsammans med en vän. Trots att de båda hjältarna ständigt springer runt tillsammans och att allt kretsar kring tillhörighet och samarbete får man nöja sig med att ta sig igenom äventyret allena.
Personligen hade jag gärna sett en lite mer engagerande och strömlinjeformad berättelse samt ett samarbetsläge för två personer. Men om man gillar Mario-mys, kreativa stridssystem och inte räds en (lite för) lång rollspelskampanj med Svamprikets främsta radarpar kan detta vara en perfekt fyrbåk i det trista novembermörkret.
