Recension – Myst IV: Revelation

Utvecklarna Cyan kan trots sin relativt korta tid i spelbranchen räknas till en av de mest framgångsrika utvecklarna i historien. Med dragplåster som Myst och ett par andra spel har de lyckats sälja över tolv miljoner exemplar vilket inte alls är så pjåkigt med tanke på att upplagan av det första liret i det grafiska peka-och-klicka-äventyret beräknades till ungefär 30 000 exemplar.

Myst IV: Revelation är inte helt oväntat den fjärde skapelsen i den seglivade serien (egentligen det femte, Uru: Ages Beyond Myst räknas av någon anledning inte som en Myst-uppföljare). Trots att serien räknas till en av historiens mest sålda är det förvånande att det inte finns fler spel av den här typen, så vitt jag vet har det bara släppts två spel i år - Aura som jag nämnde tidigare och Myst IV. Min teori bakom succén är bland annat målgruppen; jag förmodar att det är mest äldre och väldigt unga spelare som köper den här typen av spel, vilket är lite olyckligt när Myst egentligen passar vem som helst.

Riktiga skådespelare finns med i såväl filmsekvenser som i själva spelet. Deras insats är lite ojämn och inte speciellt övertygande. Turligt nog föstör inte det själva spelupplevelsen då det är pusslen, omgivningarna, musiken och den underbart välgjorda grafiken som höjer atmosfären till max. På tal om musiken, den är bland det bättre jag hört på länge i ett spel. Naturligtvis kan den inte mäta sig med spelmusiken som finns i Star Wars-liren och andra högbudgetspel. Det är just det att den hjälper till att bygga upp den speciella omsvepande atmosfären som gör den så mästerlig. Ljudeffekter håller även en hög klass, till exempel om man rör muspekaren över ett föremål gjort av trä och klickar låter det exakt som det vore trä.

Snyggt

Om man tittar tillbaka på gamla skärmdumpar på det första Myst ser man att mycket har hänt sedan dess. Precis som förr är det uppbyggt av förrenderade panoramabilder. Omgivningen är turligt nog inte statisk utan löven svajar i blåsten, molnen rör sig på himlen, vågorna rör sig på vattnet, fåglar och insekter flyger runt i den industriella fantasy-världen. Med andra ord är det en väldigt levande spelvärld. Det är inte bara omgivningar och miljöer som är detaljerade, maskiner och andra manicker är oerhört detaljerade.

Peka-och-klicka-upplägget är så enkelt som det låter, med ett par enkla musklick löser man pussel, trycker på knappar och utforskar sin omgivning. Enkelheten med att styra med en enda musknapp är förmodligen en gammal kvarleva från Macintosh-tiden som levt kvar i seriens tioåriga historia. Jag klagar dock inte, inte många spel idag är så enkla och snabba att sätta sig in i som Myst. Kör man fast kan man fuska till sig ledtrådar som finns i options-menyn. Ledtrådarna är tregradiga, den första är väldigt ytlig och den sista är naturligtvis den mest avslöjande.

Trots att Revelation är det fjärde i ordningen är det inget som gör att ovana spelare bör hålla sig borta. Berättelsen är visserligen inte fristående men då upplägget och pusslen i stora drag är desamma som de tidigare spelen kan egentligen vem som helst avnjuta det här, både nybörjade och vana Myst-spelare. Svårigheten på pusslen är blandad, jag körde fast rejält på det första eller andra pusslet så jag fick skamligt nog vända mig till ledtrådsavdelningen.

Slutord

För att summera: Myst IV: Revelation är verkligen ett väldigt genomarbetat spel med mycket utrymme för problemlösning, pussel och utforskande. Omgivningar är detaljerade in i minsta detalj och både grafik och ljud är på topp. Tempot är långsamt och kan vara ett avkopplande alternativt till de mer actiontyngda historierna som släpps idag. När det första Myst släpptes för en herrans massa år sedan var digital underhållning på CD-ROM ett relativt nytt fenomen. Seriens fyra släpps på två stycken DVD-skivor och kräver ungefärliga tre GB ledigt hårddiskutrymme. Precis som förr då det första spelet tänjde på gränserna verkar uppföljaren göra samma sak vad gäller grafik, ljud och presentation. Betyget blir en välförtjänt fyra.