Recension – Alias

Det var med blandade känslor jag skummande igenom manualen medan installationen tuggade på i bakgrunden. Mina förväntningar var baserade på ett par snabba blickar på ett par skärmdumpar jag hittat på nätet. Jag klickade mig vidare till spelets hemsida där jag hittade logotyperna för PS2 och Xbox. Kallsvetten rann och jag kände hur hjärtat började slå oregelbundet. Så allvarligt var det kanske inte, men inte långt därifrån. Nu visste jag vad som väntade. Visst, det finns lysande undantag på bra direktkonverteringar. Splinter Cell och Grand Theft Auto 3 till exempel. Att påstå att dessa utgör en majoritet vore dock att ljuga.

Spelet inleds med ett par renderade filmsekvenser, där det första uppdragets uppgifter presenteras. Man antar naturligtvis rollen som den vackra CIA-agenten Sydney Bristow. Hon är inte bara den snyggasta agenten på hela byrån, hon har också den största garderoben. Som om inte det vore nog, så kan även skryta om sitt svarta bälte i karate. Eftersom jag inte är direkt hemma i TV-serien var jag tvungen att göra lite efterforskningar för att ta reda på hur nära spelets story ligger seriens. Spelet utspelas under TV-seriens andra säsong då SD-6 inte längre existerar. Så nu vet ni det.

I första uppdraget tar man skepnad som nyanställd och lättklädd servitris på ett Casino i Monte Carlo. I filmsekvensen före fick jag lite luddig information om att en kvinnlig buse, Anna Espinosa, håller på att utveckla ett vapen kallat The Machine.

Följer man TV-serien kan spelet vara ett roligt komplement då storyn är skriven av seriens författare. Det har en viss nackdel för oss stackare som inte har en aning om vad serien handlar om. Som de flesta kanske redan listat ut är spelet en licensprodukt rakt igenom.

Banorna är utformade så att det finns ett par olika vägar att ta sig fram. Är man den otåliga typen kan man sparka skiten ur vakterna för att senare gå vidare i lugn och ro. Har man inte tillgång till riktiga vapen kan man plocka upp flaskor, kvastar och andra tillhyggen för att slå sig fram med. Är man mer lagd åt det högteknologiska smygarhållet finns en mängd manicker att använda sig av. Den speciella tjusningen med prylarna försvinner tyvärr ganska snabbt då man automatiskt får upp en meny där det står exakt och hur dessa ska användas på dörrar, kameror och så vidare.

Spelmässigt ligger Alias under medelmåttan. Spelet marknadsförs som en blandning av No One Lives Forever med alla dess uppfinningsrika prylar och smygspelet Splinter Cell. Själv skulle jag jämföra spelet som en blandning av Enter the Matrix och valfri ospelbar konsolkonvertering. Men så dåligt som det låter är Alias faktiskt inte. Storymässigt är spelet bättre än de flesta spel i sin genre. Grafiken är snygg och funktionell, inte spektakulär på något vis men ändå bra. Ljudeffekter och framförallt röster är av den bättre sorten.

Med ett par timmar på nacken kan jag säga att spelet aldrig blir riktigt svårt. Trots allt smygande, pillande med manicker och småpussel är det slagsmålen som tar det största utrymmet. Fajterna blir aldrig heller av den svårare sorten, tyvärr. För att lätta upp på slagsmålens ledsamhet finns ett ganska stort utbud av olika sparkar, slag och specialtricks för att golva sina motståndare.

Regeln för ett spel som släpps till en mängd olika format är att på nåt av dem kommer det att bli sämre. Alias är inget undantag. Spelet är först och främst utvecklat för konsoller, och visst är det kul att en PC-version släpps, men när ska spelutvecklarna lära sig att konsoller är konsoller och en dator en dator? Kameravinklar, kontroller som är utformade efter en handkontroll och bristfälliga sparfunktioner är några detaljer som gör oss datoranvändare smått galna. Småsaker kan tyckas, men ack så viktiga då dessa är negativa egenskaper som genomlusar hela spelet från början till slut. Spelmässigt är Alias bättre än jag förväntat mig. Ingen fempoängare, men kan vara ett annorlunda och halvkul komplement till höstens giganter som Doom 3 och det kommande Half-Life 2.