Det är återigen den tid på året då skadeglada existenser kan ses småflina åt glasögonbärare som vid inträde i tempererade lokaler tillfälligtvis förlorar synen när brillorna immar igen. Om inte frostnätterna räcker som bevis på att sommaren är slut är det bara att ta en titt på spelutbudet. Lika säkert som att reklamfinansierade tv-kanaler snart marknadsför allehanda produkter med Kristi födelse som argument, lika säkert dyker EA Sports senaste inkarnation av virtuell nordamerikansk elithockey upp. NHL 2003 bevisar sålunda att hösten är kommen. Igen.

Raden av hockeylir i EA:s regi börjar bli ganska lång. Med all rätt, ska sägas; EA:s bidrag till genren har i många år satt standarden för hur hockeyspel ska vara. Vän av kritik ställer sig frågan om det inte är att gräva sin egen grav, om än i långsam takt, att varje år ge ut spel som till formen är sina föregångares kopia. Svaret är nej, sannolikt inte eftersom intresset för hockey är stort. Elitserien följs slaviskt av mången svensk, betalkanalernas NHL-täckning rubbar hockeyfanatikernas dygnsrytm (*host* Sabbe *harkel*) och TV 3 stoltserar med årliga VM-sändningar. Hockeyn röner intresse och således torde marknaden kunna svälja ett nytt spel varje år.

Men hur får man tillbedjarna att år efter år pröjsa uppåt en femhundring för något som i grund och botten är samma sak, låt vara att spelen fräschas upp med aktuella laguppställningar? Tja, köp av varje upplaga torde enligt ett ekonomiskt kontra underhållningsmässigt tänkande endast utföras av hårdhudade hockeyfundamentalister. Foppa-wannabes med hockeyintresse av sundare kaliber sträcker sig sannolikt till att införskaffa ett nytt exemplar med två eller tre års mellanrum, ty bortsett från nya sätt att kontrollera gubbarna och grafikmässiga förbättringar erbjuder spelen inte särskilt många nyheter.

Nygammalt

Årets upplaga frestar med ett nytt grepp kallat Game Breaker. Detta är en Max Payne–doftande kontrollfunktion som blir tillgänglig efter en viss mängd dribblande. När läget aktiveras startar ett tidsbegränsat slow motion-läge vars syfte är att man med större precision ska kunna pricka målet. Tyvärr fungerar det dåligt eftersom man tappar rytmen genom att kameravinkeln ändras. Trevligare är då de utökade fintmöjligheterna, nu åtta till antalet. Utöver detta består nyheterna bland annat av förbättrad puckfysik, något som man garvar gott åt då pucken ibland tvärstannar och ibland helt tycks sakna friktion, och målvaktsintelligens.

I vanlig ordning har grafiken putsats upp, men inte i sådan mån att man tappar andan. Precis som i föregångarna är det de olika filmsekvenserna som imponerar mest, både beträffande utseende och regi. Något som är direkt fult är publiken, som vid närmare granskning visar sig vara simpla 2D-figurer (se denna bild), men sånt har man å andra sidan i stridens hetta sällan tid att reta sig på. Överlag är grafiken snygg, även om det kanske hade varit bättre med ett mer balanserat helhetsintryck istället för nuvarande blandning av höjdpunkter och bottennapp.

Bara gammalt. Och tjatigt

Mellansekvenser och menyer piggas upp av ett soundtrack som liksom tidigare består av låtar från hyfsat stora artister. Tonvikten ligger på grupper som vet hur man drar ett fett gitarriff, med de suveräna Queens of the Stone Age som ett särdeles stort utropstecken. Matcherna kommenteras intensivt av två amerikanska herrar som gör suveränt ifrån sig när det gäller att nöta plattityder. ”Forsberg grabs the puck” och liknande gör ingen glad. Helt omedvetet börjar man fantisera om hur dessa klichéernas riddare ser ut och efter ett tag är sinnesbilden glasklar: två herrar i övre medelåldern med tupéer, blåa kavajer av 70-talssnitt och skjortor med monstruöst breda kragar. Tupéerna hålls på plats av såna där gigantiska hörlurar med mick som ingen sett röken av på tre decennier, annat än på Claes Åkesson och kompetenta gäster som Anna Järphammar under TV 3:s så kallade matchanalyser av hockey-VM. Nåväl, åter till ämnet. På den lägre svårighetsgraden bjuder de på visdomar som ”Press the shoot button to shoot”, vilket inte heller det heller det rättfärdigar deras närvaro. Lyckligtvis kan tjattret från dessa herrar slås av, något som de flesta lär göra tämligen omgående.

Trots att NHL-spelen har åtskilliga år på nacken är menysystemet rätt kasst. Det lider av en sällan sedd svåröverskådlighet där man frustrerat får leta efter elementära inställningar som grafik och ljud. Dessa återfinns inte som brukligt på huvudmenyn, man måste först välja ett spelalternativ innan de behagar dyka upp. Rörigt är det också, men detta beror främst på att det finns oändligt mycket att mickla med, till exempel taktik, regelinställningar, spelarbyten och statistik i mängder. När man efter en och annan salt svordom väl lärt sig hitta fungerar det, men nog hade det kunnat göras enklare.

Nätspel från en svunnen tid

Tillgängliga spellägen är enskild match, säsong, slutspel och internationella turneringar och man kan välja mellan årets NHL-gäng samt ett antal landslag. Utöver detta kan man lira online, men av någon anledning fortfarande bara genom att knacka in motståndarens IP-nummer, ingen serverbrowser finns. Förvisso finns ett läge vid namn EA Sports Online som verkar innehålla fler alternativ, men då detta är förbehållet medborgare i USA och Kanada vet jag inte exakt hur det fungerar. Ytterst svagt att inte implementera en lätthanterlig multiplayerfunktion. Man misstänker ett visst arv från konsolmarknaden, men då multiplayer ändå finns skulle det inte vara så svårt att slänga upp ett par servrar och en browser.

Krånglet med multiplayerspelande gör att datorn ofta får vara motståndare, förutsatt att man inte lyckas lura över några polare för att mötas på samma dator. I vanlig ordning är datorn en bra mycket tristare motståndare än polarna, särskilt eftersom den i vissa fall beter sig som en komplett idiot. Helt fria datormotståndare som väljer att skjuta från blålinjen istället för att satsa på att finta upp målvakten på läktaren gör en lätt deprimerad, liksom när de snurrar som druckna runt fria puckar. Men all AI är inte av ondo. Det är inte längre lika enkelt att hitta positioner varifrån ett skott alltid går i mål och datorn är hyfsad på att täcka skott, bryta och passa, så ensamspelande funkar överlag bra.

Nyspolad rink eller frusen vattenpöl?

NHL 2003 är liksom sina föregångare ett mycket kompetent hockeyspel som kommer till sin fulla rätt tillsammans med ett par polare på samma dator. I dessa stunder är det få andra sportspel som kan mäta sig med den glädje eller frustration (beroende på om man vinner eller förlorar) som spelet ger upphov till. Trots långtifrån komplett AI är det också kul att lira mot datorn, särskilt för hockeyns kalenderbitare som med sina kunskaper kan snickra ihop ett eget lag och försöka vinna Stanley Cup-bucklan efter en hel säsongs slit.

Ett användargränssnitt i rörigaste laget irriterar förstås, men i slutändan handlar det om att lära sig hitta. Det dåliga multiplayerstödet är naturligtvis en stor brist, men det går ju å andra sidan finfint att spela flera på en dator om man nu vill det. Spelets svagaste punkt torde vara bristen på förnyelse, åtminstone för de som äger NHL 2002. Utan att ha satt mig in särskilt mycket i det så tvivlar jag på att nykomlingen är värt pengarna om man äger föregångaren, det finns helt enkelt inga tillräckligt stora nyheter eller förbättringar för att motivera ett köp. Om man däremot äger en äldre upplaga eller inte äger någon alls är NHL 2003 ett trevligt köp som för den dåliga förloraren kan sätta vänskapen med polarna på hårda prov.

Testmaskin:

AMD Athlon 1,3 GHz
GeForce 4 Ti4200
384 MB RAM
Windows XP

Skicka en rättelse