En värld full av liv
Miljöerna är till stor del förlagor från gamla tecknade pärlor som Djungelboken och Peter Pan. Sen finns det också tvådimensionella banor baserade på kortisar som Steamboat Willie och Mickey and the Beanstalk. De är fantastiskt fina men ofta roligare att se på än att spela, eftersom det ofta inte finns något som helst tuggmotstånd att tala om.
Men de platta kortisarna är snabbt avklarade. Epic Mickey är främst ett äventyr i tre dimensioner men med många olika ansikten. De mer actionbetonade ställena blandar vanliga plattformselement med de mer lugna stadsmiljöerna där du mest går runt och pratar med figurerna och löser deras problem. Det kan handla om att använda thinnern på rätt platser för att hitta dolda skatter eller hjälpa Svarte Petter att finna sin loggbok för att bevisa hans oskuld i en båthärva.
Visst är det en hänförelse av episka proportioner, men dessvärre allt för enkelt.
Ska jag vara kort och kärnfull är plattformspassagerna ganska mediokra och problemlösningen handlar mest om att gå från punkt A till B och vidare till C. Du får dessutom ganska klara och tydliga pekpinnar så engagemanget från din sida behöver på sin höjd vara ljummet. Dessutom orkar du knappast med knivigare passager när kameran är seg och ständigt frestar på tålamodet.
Vacker själ, sämre spel
Warren Spector påstår att han gör spel och inte berättar historier. Ändå är det den senare punkten som räddar en produkt av standardsnitt och resulterar i en varm och lite vemodig upplevelse. Jag vill hela tiden se nästa plats och träffa fler bortglömda hjältar. Spelmomenten kan jag lika gärna vara utan eftersom de sällan blir särskilt sofistikerade. Jag gillar förvisso tanken med att kunna skölja bort golvet för att dumpa allt skrot som ligger ovanför. Problemet är att samma pussel med thinner och målarfärg upprepas löjligt många gånger.
Höga målsättningar, men spelet når inte ända fram.
Det är världarna och karaktärerna som tar allt mitt engagemang och fångar mitt hjärta. På riktigt känner jag en sorg över att all denna stjärnglans har gått förlorad. Och egentligen är det inte Musses thinner som löst upp de fallna hjältarna. Snarare är det vi som har valt att glömma bort dem och Disney som tillåtit figurerna att suddas ur våra liv. Finns det någon som helst rättvisa blir Epic Mickey en nystart för de gamla trotjänarna. Men å andra sidan hade de kanske behövt ta plats i ett roligare spel. Nu medverkar de ”bara” i årets vackraste spel – men det räcker ganska långt det också.
