För det är ju inte direkt så att karisman och glamouren osar ut från scenen. Där står 26 killar (okej då, några tjejer också, men ingen som gör spelen, även om Lydia Winters – hon har för övrigt den avundsvärda jobbtiteln "chef för allt roligt" – nog är tredje största idolen efter nämnda Notch och Jeb) som inte verkar ha tänkt att det här var en särskilt speciell dag då de klädde på sig på morgonen. Det är samma t-shirtar, tröjor, jeans och skor som vilken dag som helst på jobbet.

Du kanske inte vet det, men historisk sett har vi journalister ansetts som den kanske sämst klädda yrkesgruppen i landet (Vilket ärligt talat kan vara orsak nog att vilja bli journalist, man får ju se ut nästan hur som helst på jobbet. Vi har dessutom alltid ansett att pressfotograferna klär sig sämre än oss, det känns viktigt att påpeka). Men i ärlighetens namn, Mojang utmanar oss om titeln. Men vem bryr sig? Ingen i tältet i alla fall.

Sedan fortsätter två dagar som är en slags nördarnas, de lite blygas och de översmartas festival med deras version av rockstjärnor.

Jeb skriver autografer. Och längtar hem lite. (Foto: Thomas Arnroth)

Notch kan inte röra sig på mässområdet utan att bli mer eller mindre överfallen av fans som vill ha autografen och fota sig med honom. Inte Jeb heller. Jag tror Lydia har samma problem, men henne följer jag inte efter. Jag följer däremot med Jeb ut utanför hotellet, där han lovat att skriva lite autografer. Efter några minuter står han mitt i en stor, stor cirkel av folk som vill få svärd, masker av kartong och annat signerade. En ung kille som räcker fram något för signering säger till honom: "Det här måste vara jättejobbigt för dej. Du får förlåta oss. Snart är du tillbaka på kontoret igen." Jens nickar och säger att ja, det är jobbigt, men det går bra ändå och ja, det ska bli skönt att komma hem sedan.

Det är så snällt och artigt och fint att jag både blir lite rörd och känner mig utanför. Så där fin är nämligen inte jag. Men så fortsätter det. När Notch blir intervjuad på scenen avslutas exempelvis allt med en halvtimmas frågestund. Folk erbjuds att ställa sig i kö bakom en mikrofon. Det tar inte många sekunder förrän en lång rad av främst unga pojkar står där. En del så blyga att de knappt får ljud i munnen, men de flesta väldigt bestämda och alla med varsin mycket konkret fråga: Om du fick lära dig bara ett dataprogram, vilket skulle det vara? Var det svårt att implementera red stones i Minecraft? Vad är ditt bästa tips för att man ska bli spelutvecklare? Varför har du hatt?

Och Markus svarar så gott han kan, som en som egentligen är lite tyst och blyg till en annan som också är det. När halvtimman är slut står folk fortfarande i kö till micken.

Tåget går. När Notch går från ena mässhallen till den andra bildas som en spontan marsch med fans som går med av bara farten. (Foto: Thomas Arnroth)

När Markus sedan ska gå över mässområdet har han en livvakt med sig. Han är rejält stor och hans jobb är att se till att Notch kan ta sig framåt över huvud taget. Även undertecknad får fungera som ett skydd på sidan och hålla ut en arm nu och då för att allt inte ska ta stopp. Vi ska ta oss kanske 300 meter och efter halva sträckan springer jag före för att kunna ta bilder på Notch och ser då ett stort och långt tåg av folk efter honom som vandrar med av bara farten. Och i främsta ledet går alltså mannen själv och håller systerdottern i handen. Det ser nästan ut som om de följer Markus och att det finns något särskilt syfte med marschen, medan det enda målet egentligen är att mannen själv ska nå fram till rummet där det finns mat att äta för mojangarna. Gulligt är ordet. Och lite märkligt.