Midnight Club: Los Angeles

Dagen har blivit natt. Den regnvåta asfalten reflekterar strålkastarljuset från den mötande, ännu intensiva rusningstrafiken. Konturerna av Sunset Boulevards bebyggelse susar förbi i 160 knyck utanför sidorutorna. Trots att motorn i min Boss 69:a fogligt accepterar de ojämna accelerationerna – Los Angeles trafikrytm kräver ständiga filbyten – vet jag att den här körstilen knappast var vad Henry Fords ingenjörer tänkte när de en gång ritade min kärra. Å andra sidan räknade de ej heller med komprimerad lustgas under förarsätet – och knappast heller fyra polisbilar i bakhasorna.

#Midnight Club: Los Angeles är #Rockstars fjärde titel i racingserien Midnight Club och därtill den första att gästa Xbox 360 och Playstation 3. I likhet med sina föregångare avhandlas högst illegal gaturacing med genrens mest stereotypa förtecken: hiphopmusik, machoattityd och, givetvis, hårt modifierade bilar. Du som spelat någon av de konkurrerande titlarna i Need for Speed torde ha en god idé vad det handlar om.

Krävande arkadracing

- Utmanande, oförlåtande och belönande

För inspiration har Rockstars San Diego-studio knappast saknat. Los Angeles slår mynt av en spelidé som konsumentledet tagit till sitt hjärta de senaste åren. Glädjande nog gör man det riktigt bra, i synnerhet när man ger sig in i ett redan hårt exploaterat marknadssegment. Los Angeles vassaste kort är dock varken polerad grafik, nya spellägen eller ett vanebildande karriärsläge. Spelets riktiga styrka ligger snarare i dess genuina om än arkadbetonade körglädje. Hemligheten ligger i sättet man konstant utmanar spelaren på.

Los Angeles är nämligen intensivt. Precis som föregångaren #Dub Edition är bilkörningen förlagd till fullt trafikerad stadsmiljö. I kombination med en snabb och jämn bilduppdatering och en påtaglig fartkänsla kräver tempot konstant koncentration, särskilt då de AI-styrda medtävlandena navigerar den omgivande trafiken med osviklig precision. Orättvist, självfallet – men samtidigt ett incitament till engagemang. På samma sätt som spelet undantagslöst bestraffar minsta lilla misstag belönar det ihärdighet och övning.

Förklaringen är ett välanpassat kontrollschema; trots att det fyrtiotalet fordonen har olika köregenskaper utnyttjar svängförmåga, acceleration och inbromsningar handkontrollens analoga knappar föredömligt. Vansinnestempot till trots uppträder fordonen genomgående följsamt och på det vis som du sannolikt tänkt dig. Visst, det är förenklat. Du som förväntar dig samma slags sladdfester som #Grid erbjuder kommer att bli besviken – men när man blåser förbi mellan 20 fordon som väntar vid ett rödljus är det uppenbart att Rockstar prioriterat action före hårdnackad asfaltsrealism.

I praktisk mening förs spelets tämligen tunna handling – tjäna pengar och låt folk veta vem du är – framåt via den fransktalande nestorn Karol som via mobiltelefon aviserar nya tävlingsmoment fördelade över en handfull olika spellägen. Några av dem har återanvänts från tidigare titlar (som "ordered race" - passera färgmärkörer i en given ordning) och några är helt nya. Bland dessa lägen märks transportuppdrag där ett fordon skall levereras till mottagaren i oskadat skick, jakter där rivalers bilar skall demoleras och racing på stans motorsvägsnät. Då nytillkomna tävlingar markeras, färgkodade efter svårighetsgrad, på en stadskarta står det spelaren fritt att själv välja nya utmaningar efter tycke och smak.

Friheten går att härleda till den tekniska plattform Los Angeles står på. Rockstar har byggt spelet med sin egenproducerade Rage-motor. Att tekniken ärvts från arbetet med #Grand Theft Auto IV märks. Los Angeles har begåvats med en dygnscykel, vädereffekter och gångtrafikanter som högljutt uttrycker sitt missnöje med trottoarkörning. Trots att stadsytan sägs vara tre gånger så stor som de tre städerna i Dub Edition är tillsammans, och trots att använder markant högupplösta texturer är laddningstiderna obefintliga. När spelet väl är inladdat förekommer de knappt alls. Fjäder i hatten, Rockstar.

På välupptrampad mark

- God underhållning trots få överraskningar

Midnight Club: Los Angeles revolutionerar inte sin genre. Spelets nyheter är välkomna, men i sig ingenting som kommer att hamna i historieböckerna. Likväl håller Rockstar en så hög ambitionsnivå att det är svårt att blunda för resultatet. Los Angeles är ett polerat stycke arkadracing som i skuggan av höstens stortitlar omärkt tagit initiativet från Need for Speed-titlarna. Tillhör du dem som välkomnar en upptrissad svårighetsnivå och har en femhundring att undvara torde inte Los Angeles göra dig besviken – inte ens när ditt första åk är en gammal Volkswagen GTI från 1983. Allt går ju med gangsterrap och neongröna spoilers.