Prototype

Försmak på New Yorks blodbad

När morgonen fortsätter med en regelrätt arkebusering, en ettrig attackhelikopter och upptäckten att hans kropp utsatts för militära experiment kan jag förstå hans ilska och hämndlystnad. New York, se upp, nu blir det åka av.

Tre stora hinder stoppar honom från att söka upp elakingarna som lekte alldeles för mycket med sina Lilla Kemisten-lådor som barn. För det första har han tappat minnet, för det andra tycker inte armén om att han härjar fritt och för det tredje är stora delar av staden fylld av virusinfekterade människor som vill tugga på allt och alla. Som tur är har hans muterade kropp ett gäng fördelar, som att kunna göra underarmarna till stora svärdsblad, trotsa gravitationen genom att springa på väggar, hoppa onormalt högt och sväva genom luften. Alex Mercer är helt enkelt en mördarmaskin av kött och blod. För oss som har läst Spindelmannen är parallellerna till ärkeskurken Venom inte långt borta. Ironiskt nog ska #DC Comics göra en tidning baserad på spelet.

Frukost på sängen eller skalpell som väckarklocka. Alex drog nitlotten

När jag träffar producenten Max Belanger från #Radical Entertainment i Stockholm återstår bara ett par månader av finputsning innan släppet i början av juni. Tre år har de lagt på spelet och redan 2007, när vi såg spelet på Games Convention, var spelidén glasklar: kaosig kladdaction med New York som förgrund. Själva beskriver de spelet som en klassisk hämndhistoria med nästan överdriven actionnivå. Efter två timmars speltid nickar jag instämmande.

Producenten Max Belanger poserar framför sin skapelse

Storyn kretsar kring den konspirationshistoria som har gjort Alex till ett monster och eftersom minnet sviker honom måste du nysta upp storyn bit för bit. I ett annat spel skulle du kanske få ledtrådar genom kvarglömda dagböcker eller pistol-mot-pannan-konversationer men en av dina förmågor är att sluka människor (mycket kladdigt) och på så sätt få deras minnen. De presenteras sedan snyggt i ett stort organiskt nätverk där varje minne är en egen punkt som allteftersom knyts ihop med andra. Förutom information får du även hälsa, möjligheten att anta deras skepnad men framförallt deras förmågor när du gör motståndet till mellanmål. Innan du kan sno en av arméns helikoptrar måste du luncha med en pilot, om du förstår vad jag menar.

Skulle du tröttna på att gräva i mysteriet kring din förvandling kan du efter några inledande uppdrag strunta totalt i huvudspåret och bara härja runt i det stora äpplet, med blodiga gator som följd. Det finns gott om små sidouppdrag att ta dig an, som att slakta så många soldater du kan på två minuter eller precisionsglidflyga mot olika mål. Eller bara ta första bästa taxi, slänga den på en patrullerande soldat och ta konsekvenserna som en man (med förmågan att armbågstackla sönder ett pansarfordon).

Under mina timmar med spelet är det då jag har som roligast, när morgontrafiken på New Yorks gator förvandlas till blodigt kaos där jag klyver, mosar och slukar allt med två ben – soldat, infekterad eller civilist – och springer upp längs husen, kastar mig ut och attackerar attackhelikoptrarna som irriterat mig de senaste minuterna. När jag glider fram på gatan på en blodig kropp och sedan kickflippar iväg den i en klunga människor som faller till marken kan jag inte låta bli att garva. Prototypes stora styrka är hur mäktig du känner dig som Alex Mercer, inget kan stoppa dig.

Frågetecknet, som vi får besvara i recensionen om några månader, är hur länge Prototype är roligt. Att kunna växla mellan olika muteringar och på så sätt få tillgång till olika attacker samt möjligheten ta över militärens bössor och fordon talar för en hyfsad variation i striderna. Belanger berättar att deras mest erfarna speltestare drar igenom storyn på dryga dussinet timmar. Så länge de är lika roliga som mina två ser det lovande ut på betygsfronten.