Få beslut har på förhand blivit så bespottade som när Nintendo avslöjade att Metroid skulle ta steget från ett ordinärt sidoscrollspel till att bli en renodlad first person shooter. Fansen slet sig i håret och spelskribenter världen över dömde ut den anrika serien då dess uppföljare bröt mallen för hur ett Metroid-spel skulle spelas.
En askungesaga
När spelet så släpptes den 17 november 2002, det regnade den dagen vill jag minnas, gjorde den tidigare så kritiska skribentkåren en kovändning - lovorden haglade, fansen fällde glädjetårar och lyckan var total. Inte nog med att utvecklarna sopade banan med med de förhandskritiska rösterna, de överträffade allt som tidigare skådat till en Nintendo-plattform. När de två år senare släppte Metroid Prime 2: Echoes, var det ett näst intill lika bra spel som mötte oss, fast med vissa skavanker här och där. Denna gång med ett något svalare intresse.
Ovan från vänster: Metroid Prime 1, 2 och 3.
Så kom 2007, Samus stod åter öga mot öga med Master Chief och båda äntrade en ny generation konsoler, och båda hade mycket att leva upp till. På ytan var hoppet från Gamcube till Wii knappt. Grafiken var nästintill identisk, designen välbekant. Denna gång var det istället kontrollen som stod i fokus, Samus rörde sig med en frihet vi tidigare bara kunnat drömma om.
När estetik överträffar teknik
Även om Retro Studios hade tekniskt klen hårdvara att utveckla till lyckades man estetiskt sett överglänsa den då kanske största konkurrenten Halo, detta genom briljant design och fantastisk estetik. Och nu får vi alltså återuppleveva 2002 års Metroid Prime och 2004 års Metroid Prime 2: Echoes igen, denna gång i widescreen och grafik uppskalad till 480p. Värt att nämna är att det snart sju år gamla spelet ser bättre ut än det mesta som släppt till Wii.
På ytan är nyheterna få och små, den största sitter naturligtvis i kontrollen. Likt del tre i Prime-trilogin får vi avnjuta en av de absolut bästa fps-kontrollerna på konsol någonsin. Du siktar, vänder och skjuter med wiimoten och navigerar och utför bisysslor med nunchuken. Siktet sitter som en smäck och allt vad Wii MotionPlus heter känns överflödigt.
Visst rycker det i nostalgitarmen?
Men den underbara kontrollen kommer till priset av vissa bortprioriteringar. En del av de effekter man tidigare kunde se på Samus arm under äventyrens gång är av naturliga skäl borttagna då det f.w (före Wii) inte var tänkt att siktet skulle stå sig så fritt. Detta överskuggas dock av den i övrigt tillfredsställande spelupplevelsen. Ytterligare en förändring är att samtliga delar berikats med det achievement-liknande system som introducerades i Corruption.
Tre spel, en skiva, en silverkartong i papp
Utöver seriens två första guldkorn med förädlade kontroller medföljer alltså även del tre, denna i oförändrat skick. Alltsammans levereras på en skiva i ett etui av ädlaste kartong, spraymålat i silver, men fortfarande av kartong. Värdet har man istället lagt på insidan.
Oavsett om du spelat genom samtliga delar i Prime-trilogin tidigare eller är helt färsk kommer du finna tillfredsställelse i denna samling. Det som förbryllar mig är att det bästa som släppts till Wii är sju år gammalt och ser likadant ut som då, men lik förbannat är lika roligt. Ett #Orange Box för Wii skulle man kunna säga. Att ge spelet mindre än en femma skulle vara en förbannad lögn.
