Commandos är en omtyckt spelserie, men den har gett upphov till förvånansvärt få arvtagare. Dess distinkta mix av strategi, pussel och smygarspel är både lättillgängligt och väldigt utmanande på samma gång. Shadow Tactics och Desperados (som fick en utmärkt tredje del tidigare i år) är de mest lyckade exemplen. Partisans 1941 tar samma andra världskrigstema som Commandos , men försöker vidareutveckla spelmekaniken och skildra kriget ur ett mer jordnära perspektiv än Pyro Studios gamla Örnnästet-doftande halvklassiker.

"Det handlar inte om att rekrytera en armé och marschera mot Berlin"

I Alter Games genremix av strategi, rollspel och smygarspel får vi, som titeln skvallrar om, följa en grupp partisaner istället för ett gäng hårda kommandosoldater. Det börjar med att du tillfångatas av tyska soldater och måste fly. Efter det får du steg för steg bygga upp en motståndsrörelse för att slå tillbaka fascisterna så gott det går. Det handlar inte om att rekrytera en armé och marschera mot Berlin, utan om att slå små hål på den tyska krigsmaskinen där det går – och helst utan att civilbefolkningen, som du ju försöker skydda mot fascisterna, far illa på kuppen.

Spelet utspelar sig på östfronten, och karaktärsgalleriet består av ett gäng bistra, barska och ärrade ryssar som inte drar sig för att sätta hårt mot hårt mot varken den invaderande tyska armén, eller de lokala medlöparna. Vid ett tillfälle tillfångatar de en borgmästare som samarbetar med tyskarna. Han avrättas på plats genom arkebusering. Jag uppskattar att utvecklarna inte lägger fingrarna emellan här, utan försöker skildra den karga verklighet som rådde. Partisanerna har inget utrymme för förlåtelse. Det är en lyx de som inte lever under fasciststöveln kan kosta på sig.

Manuset som sådant är inget speciellt, förstås, och jag skulle inte kalla hjälteskildringen av de ryska partisanerna ultrarealistisk, direkt. Men ambitionen att åtminstone fånga något av den tuffa vardagen för motståndsrörelsen, och ge en i alla fall översiktlig bild av hur gerillakrigföringen kunde gå till på östfronten, ger ändå Partisans 1941 en egen identitet.

"Det är inte lika mycket ett pusselspel som Commandos och Desperados"

Framför allt är spelet dock ett strategispel, om än med element från andra genrer. Det är inte lika mycket ett pusselspel som Commandos och Desperados, även om fienderna rör sig över kartan enligt typiska patrullmönster. Här finns lite mer utrymme att faktiskt öppna eld och ändå överleva. Så länge du letar upp bra skydd, och lyckas fånga fienden i en effektiv korseld, så kan du göra processen kort med dem. Särskilt om du smyger omkring och tar kål på några av dem i tysthet först, för att tunna ut leden lite.

Som brukligt för den här sortens spel så har du en brokig skara karaktärer att välja mellan, alla med sina färdigheter. Till en början har du bara tre, varav en är en ung tonåring som du bör använda mer som en spion än som krigare. Med tiden så dyker det upp fler rekryter. En prickskytt, en tjuv som kan klättra över höga staket och så vidare. Allra mest användbara är de som kan hantera en kniv, för ju tystare du är desto bättre. Jag hade dock gärna sett att karaktärerna renodlades lite mer, för det är ganska lite som skiljer vissa av dem från varandra.

I huvudsak kommer du som sagt att smyga runt och undvika upptäckt, snarare än kasta dig in i öppen strid mot en övermäktig fiende. När strider väl bryter ut så är det väldigt lätt hänt att en eller flera av dina karaktärer skadar sig, vilket kan resultera i att de till exempel inte kan använda vissa vapen, inte kan springa eller något annat elände. Mellan uppdragen kan du dock ge dem vård i din lilla skogsbas, så att de läker.

Apropå basen så får du också fördela ut uppgifter till dina partisaner där. Det kan vara allt från att bygga nya byggnader till att skaffa mat, hugga ved eller ge sig ut på olika uppdrag för att skaffa vapen eller andra förnödenheter. Det hela är väldigt simpelt, men det ger en liten andningspaus mellan de ofta riktigt kluriga huvuduppdragen.

"På det hela taget ganska lyckat"

Partisans 1941 är på det hela taget ganska lyckat, även om det har en del tekniska brister samt kontroller som inte alltid känns så tajta. Ibland väljer de konstiga rutter för att ta sig till sina mål, och ett av de största hoten mot ens välbefinnande är dörrar som vägrar bete sig. Om du snabbt försöker slinka in i ett hus eller genom en port så är risken överhängande att du blir sedd när dörren öppnar och stänger sig om och om igen utan att din partisan tar sig in.

Jag uppskattar utvecklarnas ambitioner att tillföra något eget till den här lilla subgenren. Partisans 1941 är förvisso något ojämnt och saknar den komplexa bandesignen hos konkurrenter som Desperados 3, men det sticker ut tillräckligt mycket för att vara värt en rekommendation. Spelet är en partisan på så vis att det må sakna de bästa verktygen i vissa avseenden, men det vägs upp med kämpaglöd och en vilja att gå sin egen väg.