Recension – Painkiller: Battle Out of Hell

Även om en bra story sällan är den kritiska punkten för sådana här spel har utvecklarna på DreamCatcher ändå lagt ned en hel del arbete på välgjorda filmsekvenser. För er som missat originalet har hjälten Daniel Garner placerats i ett mellanting mellan helvetet och himlen efter en tragisk bilolycka. Här är det tänkt att han ensam skall stoppa Lucifers invasion av himmelriket genom att massakrera alla hans onda hantlangare. Painkiller: Battle out of Hell tar vid där originalet slutade och han måste nu istället sätta av efter Lucifers underhuggare Alastor.

Bandesignen är som sig bör i ett sådant här spel väldigt kreativ och är inte så bunden av storyn. Daniel Garner startar sin jakt på demonen Alastor i ett hemsökt barnhem. Ja, faktiskt, där man skjuter sig igenom horder av barn och dockor. Låter det groteskt? Inte när mängder av huvudlösa ungar med knivar a'la Rambo-utformning och demoniska Pinocchio-dockor försöker kasta sig över en. Semestern i helvetet fortsätter sedan med bland annat ett något otrevligt nöjesfält, det antika Colloseum och ruinstäder från andra världskriget.

Nya kamrater

Precis som i originalet finns det gott om otäckingar att slösa ammunition på. Varje bana innehåller ett flertal nya monster och man hinner sällan tröttna på dem innan de blir utbytta mot nya varianter. Överlag är motståndarna svårare än i originalet då de både tål mer och oftast har ett eller annat trick i bakfickan. På gott och ont så återfinner vi också boss-monster av samma skrot och korn som i ettan. Här handlar det mindre om ren eldkraft utan oftast om att man måste luska ut vad man måste åstadkomma för att kunna orsaka motståndaren någon skada. Ibland är det någorlunda intuitivt och ibland kan det ta ett bra tag innan man kommer på vad det är man skall göra. Hur pass detta upplägg fungerar är upp till var och en att bedöma, men ibland kan det vara något frustrerande.

Mer eldkraft

Självklart ska man inte behöva ge sig tillbaka till helvetet utan lite extra krydda i vapenarsenalen. De roligare av de två vapnen vi får stifta bekantskap med är en kombinerad eldkastare och maskingevär. Förutom att det tuggar ammunition som smör i solsken är maskingeväret synnerligt effektivt. På nära håll har eldkastaren minst samma potential, man måste bara vara försiktig att själv inte snubbla in i elden. Det andra vapnet är en prickskytte-pålskjutare som också fungerar som en sorts granatkastare med koncentrationsproblem (granaterna går inte alltid dit man vill).

Multiplayer

När jag skrev Painkiller-recensionen var jag osäker på om spelet skulle lyckas klara sig så bra i multiplayer som många hoppats. Men då det faktiskt är Painkiller gamerlegenden Fatal1ty åker runt och tävlar i får man väl säga att det lyckats förvånansvärt bra. I Battle out of Hell får vi två nya multiplayer-spelsätt, nämligen Capture the Flag och Last Man Standing.

Slutord

Expansionen Battle Out of Hell är betydligt kortare än originalet då den bara omfattar ett enda kapitel på tio banor. Av dessa är några riktigt välgjorda medan andra hamnar några snäpp längre ner på betygsskalan. Den stora uppsjön nya monster är självklart välkommen och likaså de två nya vapnen. En del av de pusselliknande bossmötena fungerar riktigt bra medan andra känns lite väl långsökta.

Utvecklarna ha tyvärr också smugit in några hopputmaningar i spelet där framförallt en blir otroligt frustrerande efter ett tag. Då banorna och snabbsparningarna tar längre tid att ladda än i originalet blir man minst sagt galen när man misslyckats med samma hopp tjugo gånger i följd. För den som gillade originalet är Painkiller: Battle Out of Hell ett ganska säkert köp för ytterligare några dagars nöje. Det relativt låga priset gör att det låga antalet nya banor känns som ett mindre problem. Battle Out of Hell är en bra expansion till ett ännu bättre original, men kunde också ha varit klart bättre än vad det är.