"Tredje gången gillt? Möjligen"

Skräckens fulkultur är finare än det mesta. Ibland suktar jag efter psykologisk, intelligent fasa. Andra dagar vill jag bara se dumkåta tonåringar springa åt fel håll och kläcka idén: "Let's split up, gang!". Här fanns ett tomrum att fylla i spelvärlden, och som Supermassive gjorde det med Until Dawn! Klyschigt, korkat, krystat och – faktiskt – ganska underbart.

Jag blev eld och lågor över studions ambition att ta sitt interaktiv film-koncept och göra en skräckantologi av det. Man of Medan var dock rörigt, tekniskt skadeskjutet och inte alls vad jag ville ha. Little Hope gjorde mig mer hoppfull. Det nådde inte hela vägen, men lite längre.

Tredje gången gillt? Möjligen. Det går inte att dra alltför stora växlar då jag bara fått se (notera: inte spelat) tio minuter från House of Ashes, men det gör helt klart några intressanta drag.

2003, Mellanöstern och utkanten av Irakkriget. En styrka bestående av CIA-folk och soldater på jakt efter massförstörelsevapen springer in i en irakisk fiende. Kaos och "Man down!"-kalabalik uppstår, men vad som framstår som en typisk CoD-setting tar snabbt en mörk vändning.

Yankees är de enda vi ser under demon, men vi kommer också spela ur irakisk synvinkel.

Kameran kan första gången för seriens vidkommande hanteras i 360 grader.

Ficklampan är ofta enda källan till ljus.

En jordbävning drar allesammans ner i en underjordisk värld som inte sett dagsljus på flera tusen år. Här sitter våra amerikaner fast mellan fienden från ovan och densamma från... nedan. När vår huvudperson, CIA-officeren Rachel, vadar genom blod med en fackla gjord av ett mänskligt lårben samtidigt som monstruösa skrik hörs över, under och bakom henne känns det inte så lite Instängd. Du vet, den klaustrofobiska grottskräckisen från 2005? En lysande förebild.

Att House of Ashes har en tydlig huvudperson i kvintetten (spelad av Ashley Tisdale) skiljer sig från de två tidigare spelen. Likheten är dock: alla kan dö, men något regelrätt Game over finns inte. Jag följer soldaten Nick under hans första stund i mörkret. Ett par saker slår mig. Dels dröjer det nästan hela presentationen innan den omtvistade quick time-mekaniken gör entré. Dels är kameran helt fri som i "vilket spel som helst". Detta gör Nicks skräckpromenad genom mörkret, där bara ficklampan lyser upp de våta väggarna, mindre stel och mer konventionell.

Ja, bortsett från mötet med ett krälande kreatur som försvinner lika snabbt som det dök upp.

Qte:n kommer alltså till sist. Nick strålar samman med sin överordnade, den mycket seriöse Jason som krystar fram varje replik. Här kontrollerar vi alltså Nicks reaktioner, men i det extra läget, Curator's Cut, spelar du Jason som då kan vara mindre härskartekniskt lagd.

Precis som alltid finns solospelande, co-op online och så "filmkväll" med upp till fem polare.

"Quick time kickar in – men med en räv bakom örat"

På tal om polare springer Nick och Jason på en svårt sårad kamrat och det är här quick time-mekaniken kickar in – men med en räv bakom örat. Medan Jason desperat försöker lappa ihop deras döende vän tvingas Nick till varje pris få tyst på honom. Blodpölen växer och något där ute vittrar vätskan. Qte:n lyckas visserligen, men känns som ett misslyckande.

En udda mix av känslor och kanske en aptitretare på en mer klipsk qte. Jag hoppas det.

Fotnot: House of Ashes släpps i år till pc, PS5, PS4, XB1 och de två Series-konsolerna.