Första Dying light släpptes när jag både var less på zombier och tyckte att det fanns intressantare öppna världar där ute. När jag långt senare väl tog mig an det, insåg jag förvånat att Techlands parkour-zombiespel faktiskt var riktigt underhållande. Det var inte perfekt, men tillräckligt bra för att tvåan skulle hamna på min radar när det utannonserades.
Dying Light 2: Stay Human har nu anlänt och det märks att Techland har slagit på stora trumman och hårdsatsat på att förbättra sitt koncept. Dessvärre finns det buggar och en del andra saker som blivit lite sämre. Framför allt en specifik ändring som jag personligen tycker är helt onödig – men mer om det senare.
Efter en kort paus från apokalypsen har världen gått åt helvete igen.
Det är ett våldsamt spel.
Dying Light 2 tar vid femton år efter första spelet. Mänskligheten lyckades fått bukt med zombiepandemin genom vaccin, men sen blossade smittan upp igen och spred sig över världen. Följden är en total kollaps som skickar tillbaka mänskligheten till någon form av medeltida samhälle. Berättelsen känns lite olustig med tanke på vår egen världsliga situation de senaste två åren.
Karaktären jag spelar heter Aiden och han är en så kallad pilgrim som reser mellan olika små samhällen, levererar saker och hjälper invånarna med olika uppgifter. Hans personliga mål är att leta efter sin syster, och det är egentligen hela ramverket runt spelets historia. Jag ska inte spoila något, men jag kan säga att berättelsen inte är spelet starka sidan, även om jag upplever den som mer engagerande än i första spelet.
Aiden hamnar efter en längre inledning i staden Villedor. Till skillnad från den mer arabiskt influerade Harra i del ett så är spelplanen nu mer europeisk. Detta innebär en mer varierad färgpalett än brunt och gult, med områden som har gröna träd och blommor. Staden i sig är dock lika bra uppbyggd som i ettan, men nu mer byggd på höjden. Det går att ta sig fram på taken, genom husen eller på gatorna. Detta skapar valmöjligheter - håll dig till taken om du helst undviker strider, men om du istället vill krossa zombieskallar tar du gatunivån. Att springa på taken för tankarna till Mirror's Edge och det finns någon väldigt meditativt i att hoppa mellan byggnaderna i solnedgången. Senare får jag tag i en hängglidare som gör att jag kan sväva från byggnad till byggnad.
På tal om solnedgångar är Villedor ingen plats att vistas ute i efter att solen har gått ner, för det är då de farligaste zombierna kommer fram. Det gäller att fort hitta skydd när mörkret kommer, annars kan det bli jobbigt och i många fall leda till döden. Likt i ettan skapar detta också en taktisk dimension där jag hela tiden måste ha koll på tiden och hur långt jag är från närmaste ”safe house” när jag är ute och letar förnödenheter. De gånger jag blivit kvar ute när natten sänkt sig över staden har varit nagelbitande. Pulsen går upp i 200 när skrikande zombier kommer från alla håll och jagar mig genom stadens gator. Allt jag ser är den lila UV-lampan långt där borta som markerar säkerhet. När jag väl når dit kommer jag på mig själv med att hålla andan, och jag har antagligen inte tagit ett enda andetag under hela jakten.
Mycket av Dying Light 2 består av att leta förnödenheter för att kunna uppgradera vapen och utrustning. En gång smög jag mig in i en byggnad men insåg att det var ett misstag, för där inne låg en hel hög zombier som tagit skydd från solen. Jag ville ändå ha förnödenheterna så jag började smyga förbi den sovande hopen, men råkar väcka en av dem - kaos. I panik springer jag mot en av dörrarna men inser att den är låst, så det enda som återstår är att hugga mig en väg genom zombierna fram till ett fönster. Det blir ett tungt fall från tredje våningen, men jag överlever. Hårda strider som de här ger belöningar i form av poäng. Den spenderas i två olika erfarenhetsträd och ger nya roliga förmågor. Poängen får du genom strid eller parkour. Detta är sig likt från första spelet, men det är också här vi hittar saker som försämrats.
Vapen är sällsynta och går dessutom sönder, så använd de du har väl.
För det första finns det inga skjutvapen utöver ett hagelgevär och pilbågar. En stor grej med ettan var balansen att veta när det var värt att exponera sig själv med ljudliga skjutvapen, eller välja närkamp och riskera att bli biten. Nu handlar det mer om bara närstrid, och även om det finns många förmågor att låsa upp blir det lite repetitivt. Dessvärre dröjer det rätt långt in i spelet innan förmågorna blir tillgängliga.
Den andra försämringen har att göra med just närstrider, Techland har nämligen inspirerats av Zelda: Breath of the Wild och gjort så att vapnen går sönder utan möjlighet att laga dem. Något jag finner ologiskt, onödigt och väldigt irriterande. Spelet har också, likt ettan, ett samarbetsläge, men skillnaden nu är att det inte går att följas åt genom storyn på samma sätt. Det är nämligen bara den spelare som skapar multiplayer-omgången som får sina storyframsteg sparade, gästerna får nöja sig med erfarenhetspoängen och hittad utrustning.
I övrig följer den öppna världen i Dying Light 2 rätt mycket Ubisofts beprövade koncept. Det finns ”torn” i form av lyftkranar som låser upp nya säkra zoner och även ger överblick över kartan. Förutom det så har vi de sedvanliga sidouppdragen och frågetecknen på kartan att undersöka. Men en ny sak är allianser med fraktionerna i staden. Beroende på vilka uppdrag man gör och för vem så påverkar detta inte bara spelaren, utan även kartans utformning och berättelsen.
Natten är inte din vän...
Dying Light 2 är en förbättring mot första spelet och Techland har på något vis lyckats hugga fram en egen stig i open worldspelsdjungeln. Deras förstapersons-parkour-grej och konceptet med natt och dag gör tillräckligt mycket för att spelet ska kännas fräscht. De har dessutom förbättrat kontrollerna och parkour-mekaniken: att hoppa längs taken flödar nu på ett mjukare och mer kontrollerat vis. Världen är inte lika stor som i andra open world-spel, men det är snarast en fördel – Less is more. Även om jag hade velat ha fler skjutvapen kan jag förstå logiken utifrån spelets berättelse. Däremot inte att vapnen går sönder och inte kan lagas, det stör ofantligt. Särskilt när jag dessutom kan kan bygga alla möjliga gadgets, då borde det rimligen gå att fixa min favoritkniv också (silvertejp fixar allt!).
Men spelets största problem börjar när jag kommer ut i öppna världen efter den mer styrda inledningen. Här börjar nämligen buggarna ge sig tillkänna, och det är både små och stora problem jag stöter på. Att fiender kan fastna i terrängen och några konstiga textur-glitchar kan jag köpa. Men det är allvarligare när spelet lyckats låsa min Xbox Series X så hårt att jag är tvungen att dra ur strömsladden för att väcka den. Det har hänt tre gånger efter att spelet öppnade sig. Det har dessutom gjort att jag förlorat progress och fått köra om 30-60 minuter varje gång. Det är också något fuffens med spelets "quality mode" - Xboxen blir direkt väldigt varm och fläktarna får jobbar stenhårt. Detta är något jag inte har upplevt i andra spel. Nu har utvecklarna lovat en day 1-patch som ska fixa över 1 000 buggar. Bra - men jag måste ju bedöma det spel jag har framför mig.
Trots dessa brister är ändå Dying Light 2 i grunden ett bra spel och jag kommer lägga många fler timmar i Villedor framöver. Och det sagt av en person som i övrigt är dödligt less på zombieapokalypser och open world-spel i alla dess former.
Dying Light 2 är släppt till Xbox Series (testad), Xbox One, PS4/5 och pc. Kommer till Switch i vår.
