Racing har en inneboende dramatik som inte nödvändigtvis blir bättre av att förstärkas. Kampen om att ta sig i mål på respektabel plats är i sig all spänning som behövs. Att gasa lite längre, bromsa tiondelen senare. Hitta gränserna, tänja dem. Att våga.
Den sortens drama har sportreportrar som Grive, Zachrisson och Hartman förstått fullt ut. Inte nödvändigtvis just racingens, men tävlandets inneboende spänning. Och storheten i deras gärningar är att de låtit dramatiken tala för sig själv - den behöver inte förstärkas.
Motsatsen hittar vi hos Codemasters, som då och då kryddar sina spel med berättelser om racinglivets vedermödor. Senast i F1 2021, och där funkade det ändå rätt bra: det gav variation och de var bussiga nog att bespara oss en sån där trött Hollywood-historia om den enkla mannens väg till framgång mot alla odds.
En hederlig gammal Volov 850 på semester i Australien.
"Ägaren har backslick, stekiga kläder och pissig attityd"
Grid Legends, däremot, går all-in klyscha. Storyläget berättas och spelas av skådisar (bland annat Ncuti Gatwa från Sex Education) och handlar om det lilla stallet Senecas ärliga men svåra jakt på framgång. En förare hoppar av dagarna innan säsongsstart, så stallet chans-rekryterar dig. Elva team kör om titeln, men nio av dem är skuggfigurer - i praktiken är det ditt team mot Ravenwest, ett rikemansstall som plockat hem titeln fem säsonger i rad. Ägaren har backslick, stekiga kläder och pissig attityd, och försteföraren är ett arrogant svin.
Alla fattar, men i övertydlighetens namn är lymlarnas symbol en röd, fascistoid fågel på en svart flagga. Det är platt som hjälten i en Guillou-roman, provocerande simpelt.
Nathan (höger) är ond. Det är hela karaktärsbeskrivningen.
Men om du kan leva med att bli idiotförklarad av manusförfattarna så gör storyn i alla fall körningen varierad. Det är tvära kast mellan standardkärror, retro, muskelåk, drifting, elbilar, pickups och lastbilar, fördelade i ett gäng körformer. Det dröjer inte länge innan farten ökar rejält - välkommet, så man slipper två timmars tragglande med samma sorts häckfraktare som vi kör i våra riktiga liv. Och står du inte ut med alla Dramatiska vändningar™ och Lyckliga slut™ finns en traditionell karriär med samma vilda mix av spelformer och biltyper, men det har mer valfrihet.
Grid Legends gör ingen större skillnad på solospel och online, och crossplay råder mellan alla plattformar. Kör du ensam kan du ha karriären öppen så att mänskliga förare kan hoppa in istället för AI:n. Det går till och med att ansluta till pågående lopp om mindre än 60 procent körts, men givetvis finns det risk att du hamnar långt bak i fältet om slumpen är stygg. Men hellre det än att sitta och tomglo i väntan på nästa race.
"Actionpackad racing med tillhörande känsloutbrott"
Med undantag för storyläget är spelet öppet. Du kan bygga race med vilka bilar, banor och förutsättningar du vill, och givetvis kan de köras både solo och online. Tyvärr saknas splitscreen, och det är lika synd som konstigt i ett spel som så mycket handlar om actionpackad racing med tillhörande känsloutbrott. Exempelvis i Elimination där fältets två sista ekipage åker ur sisådär var 30:e sekund. Det blir rejäl dramatik (utan krystad story!) när klockan närmar sig noll, och ungefär tio gånger värre mot mänskligt motstånd. Som gjort för två förare på samma skärm, men icke.
Legends är en väldigt typisk arkadracer: snabbt, tillåtande, hetsigt och actionladdat, och även om många race körs i städer som New York, Shanghai och Paris så finns ett gäng riktiga banor som Brands Hatch och Suzuka med. Men stadsbanorna är lite för många och ganska lika i upplägget, med kurvor som känns kopierade från varandra. Några egenbyggda fantasibanor finns också med, och där varierar kvalitén. Ett långt snabbt race körs nattetid i hällregn, och jag har genuint svårt att se vart vägen tar vägen. Inte min typ av utmaning. I många annat lopp är de visuella förutsättningarna bättre, och det är skitkul att köra Ford GT, Lotus Evija och en och annan Koenigsegg i direkt vansinniga hastigheter. Som dock halveras så fort du snuddar en vägg - sitter det bromsklister på dem?
Codemasters har byggt en helt okej arkadracer, vars främsta meriter är valfriheten och att det dåliga med 2019 års Grid blivit bättre. Storyn må vara smärtsam, men strunta i den och du har ett spel som gjort för att köras med ett par kompisar. Men samtidigt som det funkar bra med både ratt och gamepad så når inte körkänslan de där högre divisionerna där Forza regerar. Ett dugligt stycke arkadracing, varken mer eller mindre.
Slutligen: spelet slutade fungera på testdatorn efter några dagar (en save-fil laddas inte). Men det fungerar felfritt på en annan dator, med samma Steam-konto. Det måste inte betyda att andra drabbas av samma sak, men jag vill ändå nämna att det hänt så att du kan kolla om fler drabbas när spelet släpps.
Testat på pc med Xbox Series-kontroll och Fanatec-ratt.
