Att stapla saker på varandra låter inte så sexigt i teorin men genom olika begränsningar, regler och morötter går det att skapa spel som går till historien. Se bara på en viss ryss. Nu ska vi inte gå händelserna i förväg och avkunna dom för #Tumble redan i första stycket. Då skulle jag inte vara mycket till professionell ordbajsare.
Spelet ingår i den första vågen av Playstation Move-fokuserande titlar som äntrat PSN i samband med lanseringen. För 90 riksdaler får du nästan ett pussel per krona och som inledningen skvallrar om bygger det på att lura gravitationen med ett gäng geometriska figurer. Att bara behöva konstruera det högsta tornet skulle både vara för enkelt och tjatigt så efter inledningen kryddas upplägget.
Variation dödar tjat. En stund.
I en utmaning ska du försöka använda så många figurer som möjligt utan att allt rasar, i ett annat ska du spränga klosstorn och i ett tredje placerar du speglar för att guida en laserstråle till sitt hem. Variationen gör att du sällan ställs inför samma kubiska problem två gånger i rad. Vilket är bra, för redan halvvägs in i spelet börjar faktiskt tristessen smyga sig på.
Slappna av, det är inte riktiga minor. Tyvärr.
Du greppar klossarna genom att peka och trycka in T (eller vad den nya analoga knappen på undersidan av Move-kontrollen kommer att kallas). Därefter måste du placera dem rätt i tre dimensioner, vilket du får lite hjälp med genom en röd skugga. Ett lätt knyck med handleden roterar objektet så att du lättare kan passa in det. Det är en väldigt intuitiv kontrollmetod men tyvärr lider hårdvaran av samma problem som kusinen Wiimote. Omkalibrering blir snart en vardagssyssla och skulle du vilja spela en solig dag får du dra ner gardinerna, Playstation Eye får annars problem att lokalisera det lysande klotet.
Fysiken som ligger till grund för staplandet är i många stunder felfri. Blockens material ger dem olika attribut, vilket du såklart måste ta hänsyn till, men skillnaderna är inte uppenbart tydliga. Här gäller lek och lär men eftersom spelet dras med lite Nintendo-sjuka, det vill säga menyer segare än knäck och överpedagogiska berättarröster, kan det vara nog så segt. Varför ska de till exempel rabbla upp banans alla mål igen när jag blev informerad bara någon minut innan?
Sony favoriserar det röda blocket
När den första halvtimmens nostalgi från klossbyggandet som liten palt har runnit av återstår ett pusselspel som aldrig blir särskilt engagerande. Jag får inte de där maniska tankarna som "bara ett försök till", "jag kan sova efter nästa bana" eller i värsta fall "sömn is for pussies!" vilka kännetecknar riktigt bra hjärngympa. Vid endast ett tillfälle håller jag andan för att med precision placera det sista blocket på mitt rangliga torn. Det skvallrar snarare om en väl utförd kontroll än ett spel som får mig att dröja kvar längre än nödvändigtvis. Det låga priset räddar det från bottennotering men pröva ändå demot innan du halar fram lädret.
