Det är kanske lite orättvist, men jag har förväntningar på att #Ratchet and Clank: All 4 One. ska göra stordåd för tredimensionella plattformsspel och co-op. Ungefär samma underverk som #New Super Mario Bros. Wii gjorde med samarbete för 2D-plattformare. Det är inga dåliga krav från min sida, men ganska befogade då #Insomniacs hittills släppta spel om sin lombax hållit genomgående toppklass. Varför skulle jag ha tona ner mina förväntningar den här gången?

Att skapa ett fyrstämmigt co-op med Ratchet och Clank kräver först och främst ytterligare två huvudpersoner. Qwark var given på förhand, men varför Dr. Nefarious? Det hela har så klart en naturlig förklaring. Den onde doktorn planerar att förinta Ratchet och hans plåtkompis en gång för alla (igen), men naturligtvis går det mesta snett. Kvartetten kidnappas av en mystisk maskin och tvingas samarbeta med varandra för att ta sig hem.

Vapen och Ratchet har en fin historia. All 4 One ser ut att fortsätta i samma spår.

När jag träder in i handlingen tillsammans med tre medspelare hamnar vi på en vattenplanet och det tar ungefär två sekunder innan jag känner mig hemma med kontrollen och stämningen. Kameran är numera statiskt placerad för att kunna täcka samtliga spelare. Annars känner jag igen mig i det mesta, men man kan säga att finesserna har genomgått en ”co-op-fierad” förvandling. Att samla skruvar och muttrar handlar inte längre bara om att håva in alla du kan. Du och dina medspelare har gemensam ekonomi men den som samlar mest och bäst på en bana får en bonus – och naturligtvis rätten att håna de andra.

När man svingar sig över avgrunder med sitt "swingshot" kan du ha både en, två och tre vänner dinglande i fotsulorna. Mest för syns skull, vad det verkar, men det ser charmigt ut. Ratchet-serien har alltid haft nära till skratt och det är ingen skillnad den här gången. Med tanke på att det här gänget har allehanda heta känslor för varandra finns det en tacksam komisk potential som ligger och bubblar under ytan. Det återstår att se om den kommer till sin rätt, för en del av mig är rädd att det här är ”Ratchet-light”.

Casual Ratchet

Utvecklarna pratar om hur lättillgängligt det här ska bli och att nära och kära ska kunna hoppa in och ut ur spelet närhelst de önskar. Mitt tidiga intryck är att det visst ger mig en glad känsla i magen, men också att det känns casual. Jag får aldrig den där episka förnimmelsen av att galaxens öde vilar på mina lombaxaxlar, men samtidigt brukar Insomniac veta vad de gör, eller hur? Fast å andra sidan är det samma företag som sålde sin gamla trotjänare Spyro, så helt säker på utgången kan jag inte vara.

Men att vara go’ och glad i magropen är inte fy skam. Vapenarsenalen har alltid varit seriens främsta drivkraft och med co-op-temat kan det bli ännu roligare. Föga förvånande har jag tillgång till missiler och en vanlig laserpuffra. Jag hinner också med att använda en slags dammsugare för att suga in Clank och skjuta honom på en särskilt tuff motståndare. Andra antagonister utgörs av elektriska fiskar som bara kan dräpas om man får ner dem i vattnet. Och det hela avslutas så klart med ett stort fiskkräk till boss.

En vertikal språngmarsch med svindlande vyer.

Kampen delas upp i flera delar och tar oss från vattenskidåkning som riktigt kittlar i magen, över sönderfallande bryggor och vertikalt uppför en fyr. Väl på toppen gäller det att bjuda jättefisken på en elektrisk måltid som han sent skall glömma. Särskilt svårt är det sällan, men roligt är det mest hela tiden.

Och när jag lämnar Ratchet för den här gången konstaterar jag att det bör vara det enda som spelar roll, väl? Nåja, casual är alltid casual och jag hoppas att det finns en poäng med att spela det här med sin gamla moster. Till hösten får vi veta om fyra är roligare än en.