Alla reagerar olika på konflikter. Inte minst våldsamma sådana. Det sägs att ens sanna natur blottläggs i sättet man reagerar i extrema, utsatta situationer. I så fall vill jag nog helst inte fundera allt för mycket på vad mina bravader i Mount & Blade 2 säger om mig.

En bra härförare behåller lugnet även i knipor, och fungerar som ett föredöme och en ledstjärna för sina trupper. Något de däremot inte bör vara är opålitliga i största allmänhet. Ändå är det just det jag väljer att vara.

Jag är på Gamescom för att testa pvp-läget i uppföljaren Bannerlord. Det är tre mot tre som gäller, och varje spelare har en grupp soldater till sitt förfogande. Vi deltar så klart själva i striden, men fokus ligger som sig bör på taktiska manövrer och samarbete snarare än skickligt fäktande. Och tur är väl det. Det var längesedan jag spelade ett Mount & Blade-spel senast. Och det märks.

Mina två medspelare verkar ha mer koll än jag, så min taktik blir att följa efter strax bakom dem. Jag tänker att de ju kan agera köttsköld för mig och mitt manskap om inte annat. Till mitt förtret tvingas jag ställa mig framför min medspelares bågskyttar när han helt enkelt beordrar sina trupper att stanna och låter mig springa förbi. God strategi är trots allt att skydda de klenare bågskyttarna med mitt sköldbärande, stabila infanteri. Jag har dessutom valt en förmåga som ger mig något fler trupper.

För tillfället är jag mer intresserad av att experimentera med spelet än av god strategi, så jag börjar ge mitt manskap okynnesorder för att se vad jag egentligen kan få dem att göra. Min favorit är att säga åt dem att bilda en sköldring runt mig. Den passar bra in i min ”sköt dig själv och skit i andra”-inställning som befälhavare.

När fienden närmar sig visar det sig att de har ännu mindre taktiskt tänk än jag, dock, för de anfaller en och en. På så vis kan vi med lätthet bara stå i formation och vänta in dem medan deras arméer snällt väntar på sin tur att avverkas. Vi vinner enkelt, trots att jag mest springer runt och en galning och hugger på allt jag kommer åt. Någon större koll på om det är vänner eller fiender jag hugger efter har jag inte. Men jag överlever, och det är i slutänden det enda viktiga.

När båda mina bundsförvanter och nästan alla fiender fallit kan jag enkelt punktera lungorna på de få stackars krakar som fortfarande andas.

Nästa match testar jag att vara bågskyttar, mest för att få vara den som står längst bort från fiendernas vassa svärdseggar. Det går ganska bra till en början. Vi tar över två av kartans strategiskt placerade flaggor, men alla inser att det kommer att spela mindre roll. Varken vi eller motståndarna bryr sig om poäng. Vinner gör den som står på benen när dammet lägger sig, punkt slut.

Jag missbedömer avståndet lite och kommer in något för sent som understöd medan medspelarnas infanteri och kavalleri drabbar samman med motståndarens samlade trupper. Det resulterar i en flaskhals där alla hugger som vettvillingar tills i princip ingen står kvar. När båda mina bundsförvanter och nästan alla fiender fallit kan jag enkelt punktera lungorna på de få stackars krakar som fortfarande andas. De kommer aldrig i närheten av mig. Vissa skulle nog kalla detta för en pyrrhusseger, men det är dumheter. Jag överlevde ju. Det är det enda som räknas.

Sista matchen får jag till sist smaka på min egen medicin. Mina två tysktalande medspelare viskar olycksbådande till varandra, och tycker att jag borde vara kavalleri den här gången. Redan där anar jag dödens bleka anlete vid horisonten. Att i hög hastiget rida rakt in i fiendens frontled och bara hoppas att man överlever låter ju inte alls som något jag skulle få för mig att göra. Men okej då.

För att ha i alla fall en liten chans att överleva positionerar jag mig så gott jag kan på en kulle och väntar på att mina kollegor ska röra sig framåt och locka fram fienden. Det funkar. Men när jag susar ner för slänten på min stolta springare ser jag att förrädarna flyr undan. Resultatet är att mina ganska fåtaliga mannar drämmer rakt in i tre arméer på en gång, utan omedelbart understöd.

Jag är inte helt säker på vad som händer i stridens hetta, om jag ska vara ärlig. Jag rider runt i en vid cirkel och försöker spetsa alla i min väg. På något sätt lyckas jag fälla ganska många innan jag inser att jag i princip är den enda överlevande ur mitt kompani. Och sen dör jag. En stor yxa i pannan brukar ha den effekten. Från min dödsbädd ser jag hur lagkramraterna utnyttjar det tillfälliga kaoset för ett välordnat anfall. Den här gången är det deras tur att segra på min bekostnad. Och det är fantastiskt.

Jag överlevde inte trots allt, men det spelar ingen som helst roll.